Nej, hörrni. Det går inte ihop sig detta. Idag hittade jag en av mina kokböcker i kylskåpet. Ena stunden låg den på diskbänken. Jag lagade ugnspannkaka. Andra stunden lagade jag fortfarande ugnspannkaka, men kunde inte hitta kokboken. Ägg. Jag ska nog ha ägg. Och där låg den. Ovanpå Hof-en. Alldeles lagom kylig, så den hade uppenbarligen legat en stund.

Det var komiskt när det hände. Men ganska snart fick händelsen ett skimmer av allvar runt sig. Vad är det mer för saker jag gör, helt utan att veta om att jag gör dem…? Man kunde ju önska att jag till exempel uppfostrade barn eller rensade ut kaos-skåpet vid köksfläkten. Men de sakerna verkar safe. De går sin gilla gång. Ingen förändring. Barnen lär sig nya könsord, stoppar kniven i munnen, sover hos mig varje natt och är väldigt, väldigt högljudda i tysta miljöer. Kaos-skåpet är mättat. Saker trillar ut när jag öppnar. En laddarsladd till något jag förmodligen kastat, ett grekiskt mynt (har inte de Euro nuförtiden?) eller ena halvan av ett påskägg – man vet aldrig vad som ut skall falla. Som vi säger.

Jag behöver en inredare, en coach och en butler. Och kanske ett par extraföräldrar. Kärnfamilj har jag provat, det funkade icke. Men ett par tre sunda morsor till i den här konstellationen skulle vara grymt. Som en (eller några) sån där doula, fast för tioåringar.

Inredaren skulle inreda, coachen skulle coacha och butlern göra resten. Och doulorna skulle vara självgående.

Fast det skulle bli rätt trångt. Och det är det redan. Barnen vågade vägra våningssäng och det var med sorg i hjärtat jag skruvade ner den förra veckan. Nu är det madrass på golvet som gäller för nån säng har jag då rakt inte råd med nu. Jag kan inte ens betala Kalle Anka-räkningen, en prio-förklaring på en tioårings nivå.

Den här tillfälliga lösningen suger *piiiip* men ungarna är nöjda. Ikväll läste vi Harry Potter och jag fick ligga i skarven. Men jag klagar inte.

Man kan inte klaga när man ligger mellan de två bästa på jordklotet. En sexårshand på ena kinden och en snart tioårshand i ett fast grepp om min högra biceps (som håller på att skrumpna ihop eftersom jag inte hinner med träningen som jag vill just nu). Nej, då klagar man inte. Man njuter, till och med så pass att man läser fyra sidor mer än man tänkt.

Sen går man ut. Jobbar lite till. Och tittar på klockan och inser att det är natt. Snart kommer den första mowgliartade kroppen komma vinglande i hallen. Och sen den andra, mer grävlingbetonade, stabila.

Och där ligger jag. I skarven.

Och njuter.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: