Det kryper i hela min uppenbarelse av att stå i åtta minuter och titta på hur Rufus försöker få upp cykeln över trottoarkanten. Två tunga kassar (nåja, det var ett sexpack i den ena så jag får skylla mig själv…) och jordens gravitation samt en förlamande fredagströtthet gjorde att tålamodet testades till sin yttersta gräns.
– Ska jag hjälpa dig?
Inget svar.
– Ska jag hjälpa dig frågar jag? Jag har två tunga matkassar här och vill bara komma hem. Snälla! Du? Hallå? Hör du mig.
Inget svar. Bara några stön.
– Ska jag hjälpa dig?!?!?!
– NEJ!!! Jag kan själv!
Paus.
– ALLT!!! Jag kan ALLT själv.
Just det. Hur kunde jag glömma.
Köp Efter Morris här:
Ja. Han är så skönt ödmjuk, min käre avkomma.
Härligt med lite sunt storhetsvansinne.