Att stryka stickan mot plånet

Böcker kommer till mig, så brukar det vara. Det är sällan jag behöver fundera över vad jag ska läsa, sidorna drar mig till sig och ber om min uppmärksamhet. Titlarna liksom suger tag och vägrar släppa.

Ofta förstår jag inte varför, men jag litar på att de vet bättre än jag. Det stämmer för det mesta.

Jag har också många gånger slutat läsa halvvägs. Det är som att det bli mättat. Jag behöver inte mer, inte just då, inte av just den boken.

Då släpper den mig och tackar för sig. Lämnar utrymme för nästa bok. Och nästa.

Undrar hur många jag hinner med innan jag dör?

Elizabeth Gilberts Stor magi är en sån jag läst, helt och hållen – och återkommit till. I den sitter post-its lite här och där, rader och stycken är markerade med blått bläck och hörnen vikta som små löften.

Jag går tillbaka då och då och bläddrar andaktsfullt för att se vad som reser sig upp. Vilka ord som ropar på mig.

Nyligen var det passagen om att göra sig själv till kanalen för sin egen kreativitet. Jag tycker inte bara om tanken – jag har upplevt den.

Om jag bejakar mig själv som kreativ människa. Om jag litar på att mina idéer finns där ute, som moln, som susande stim, som silverglitter i natten. Om jag tror på att jag kan kanalisera allt det där och skapa vad jag vill – då är det upp till mig att göra det. Bara jag kan se till att det händer – och bara jag kan sätta igång.

Det är upp till mig att stryka stickan mot plånet, blåsa upp till storm, tända solen, doppa tårna och skapa ringarna på vattnet.

Det kan ingen annan göra.

Jag bestämmer. Jag äger. Jag skapar.

Jag är.

När jag sätter mig vid tangenterna gör jag mig till en kanal mellan min egen kreativitet och det vita papperet på skärmen. Om jag kunde måla… skapade jag en länk med min pensel.

Sångarens stämband. Handens fingrar på strängarna. Fotens steg i bergsskrevan. Såsdroppen på tungan.

Andetaget, hjärtslaget.

Du är kanalen. Du är vägen som leder kreativiteten från molnet, genom luften och ut i varje cell av ditt skapande jag. Ta alla tillfällen du kan. Tillåt den kraften att strömma genom dig. Känn efter, rusa inte förbi.

Missa inte dina moln. Fånga dem.

Det är vackert. Det är möjligt.

Det är livet när det är som mest levande.