Idéer fungerar som fiskstim. Eller som gasmoln. Det är i alla fall så jag föreställer mig dem och det är så det verkar vara. Ibland är det heldött, ”mellan moln”, så att säga. Platsen är ”mellan stim”. Hur mycket man än försöker klämma fram något intelligent kommer bara samma sak upp hela tiden (vilket i och för sig kan vara ett tecken på att något ska tas på allvar?).
Andra stunder är det som att molnet av ideér är så kompakt att man inte hinner med att skriva ner alla tankar innan de försvinner. Det är så det känns – som att de försvinner om man inte hinner fånga dem. Jag brukar försöka trösta mig med att det som är värt att bevara faktiskt stannar kvar, ändå går jag konstant runt med en känsla av att ha tappat bort något väldigt viktigt. Så har det alltid varit och jag förväntar mig inte att det någonsin ska sluta vara så.
Och det är något med alla de där raderna som jag plitar ner lite här och där. På block, servetter, baksidan av kvitton, i telefonen. Tidiga sömnlösa morgnar, sena nätter, gående på eftermiddagspromenaden, svettig på träningscykeln. Skriva ner fort! Om en stund kan det vara för sent. Det där som uppenbarligen kändes livsviktigt när det drog förbi men som knappt går att förstå när jag hittar det flera veckor senare. Vad menade jag egentligen? Jag fattar ju inte ens vad jag skrivit. Vad är meningen med alla dessa små rader? Vad är det med dem? Varför känner jag så starkt att jag behöver dem, utan att det finns en tydlig koppling till att jag faktiskt använder dem? Ändå… Kan. Inte. Sluta. Skriva. Rader. Det är viktigt. Men jag vet inte varför.
Förr eller senare brukar jag få den här typen av magkänslor bekräftade av andra människor eller forskning eller något som är tyngre än bara min inre dialog. Får hybris varje gång. Där ser ni, jag är inte ensam.
Den här gången blev det författaren Natalie Goldberg som för fler år sen hjälpte mig att förstå mitt eget beteende. I Writing down the bones skriver hon om ”kompostering” och jag förstod direkt att det är det jag sysslat med genom alla år.
Hon beskriver – poetiskt så att nackhåren reser sig – hur det tar tid för våra tankar och erfarenheter att silas ner genom vårt medvetande. Hon skriver att ”we need the richness of sifting” så att vi kan se ”the rich garden we have inside us and use that for writing”.
Hennes uttryck ”composting” är genialiskt. Så lätt att förstå och ta till sig. Det syftar givetvis på den långsamma processen, den som inte går att skynda på, men som pågår dag ut och dag in, alltid. Sakta och organiskt bryts saker och ting ner, processas, blir till livgivande näring. Ett internt kretslopp av tankar. Dina upplevelser och intryck, idéer och kreativa infall behöver passera genom det medvetna – och det undermedvetna – för att slutligen bli redo för att nedtecknas, förklaras, skrivas.
Numera ser jag på mina kvittobaksidor, skrynkliga lappar och obegripliga rader i Evernote med stor respekt. Det är inte osorterat kaos, det är min kraftkälla. Det är där som saker föds, gror, bryts ner och blir till något användbart. Någonstans bland alla de där raderna ligger embryot till den här texten. Till hela Skrivplaneten. Till min första bok. Och till nästa.
Och plötsligt förstår jag varför jag alltid varit en sucker för kompostering på mitt lilla torp. Logiskt. Allt blir livgivande jord. Så småningom.
Nu vill jag skicka dig direkt till en övning som kan ge dig ideér kring hur du kan starta en alldeles egen komposthög.
PS Kan rekommendera Goldbergs bok. Om du, som jag, har svårt för too much flummighet, får du sätta på dig dina fördomsfria brallor när du läser. Se bortom det och hitta din version av boken. Jag lovar dig en märkligare tillvaro. DS
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer