Nitwit Förlag såg sina första solstrålar sommaren 2022 och en väldigt lös och dimmig framtidsdröm hade förverkligats.

Det var odramatiskt. Vi hade nog – undermedvetet – varit på väg dit under många år, men på något sätt föll allt på plats just den här sommaren. Det blev inte särskilt mycket semester. Det blev bokutgivning istället.


Teknik och litteratur

Vi är bra på helt olika saker och våra hjärnor fungerar på helt olika sätt – men fascinationen för rolig, annorlunda och smart litteratur har vi gemensamt. Vi vet att våra kompetenser kompletterar varandra. Det har de gjort i alla våra projekt vi dragit igång. Det har alltid handlat om teknik och story, kod och text – en färgglad och idérik värld av ettor, nollor och bokstäver.

Mark Dixon – det innovativa IT-tekniska undret med känsla för detaljer och med outsinlig uthållighet i det praktiska genomförandet. Frida Spikdotter – med visioner och ett helt yrkesskrivliv i författarfingarna – samt precis rätt dos av den gränslösa positivism och naivitet som behövs om man vill ge sig in i en helt okänd bransch mitt i livet.

Förlagsfröet såddes egentligen för flera år sen. Efter Morris var fortfarande en vag idé inuti mitt huvud och vi satt ofta inpå morgontimmarna och pratade om vår gemensamma framtid. Projekten som vi startat och lagt ner, apparna vi byggt men tappat halvvägs, idéerna vi testat och aldrig fått att flyga eller tröttnat på.

Och hela tiden kom vi tillbaka till samma punkt. “Men. Det vore så roligt att starta ett förlag. Att ge ut böcker vi själva tycker om att läsa…

Sen gick vi och la oss och livet med barn och varannanveckor och jobb och överlevnad fortsatte.

Så kom sommaren 2022. Barnen var större, vi äldre och Efter Morris färdig från pärm till pärm efter konstens alla regler. Ett antal standardrefuseringar (och en välvillig från en av de stora förlagsdrakarna…) i inboxen och en bok vi visste skulle älskas av många.

Vi tittade på varandra och konstaterade att möjligheten plötsligt fanns där. “Jaha. Vi får väl starta ett förlag då?”

Eftersom ingen av oss tror på hastiga företagsrörelser, tog vi det lugnt och stegvis. Vi hann tänka, vi lärde oss, vi var frustrerade, vi var förväntansfulla. När första kartongen kom lastad med en svindyr variant av Efter Morris drack vi champagne och aldrig har vi pratat om den boken som “min”. Den är vår.

Den hösten blev jag en del av skrivkollektivet SkrivOrangeriet och för första gången hittade jag hem i min egen skrivutveckling. Tillsammans med likasinnade hade jag äntligen hittat den skrivutbildning jag behövde.

Över julen fick jag äran att läsa ett manus som en av deltagarna nästan var färdig med. Jag läste med vördnad för jag vet hur skört det är att lämna ifrån sig text som inte är helt färdig.

Jag kunde inte sluta läsa.

Manuset var Lillian Ericssons Leva som en ormbunke, dö som en duva.

Under våren 2023 väckte Lillian tanken – kanske skulle Nitwit Förlag ge ut den? Jag log och svarade “Vi ger inte ut externa böcker på vårt förlag, vi kan inte sånt.” Hon log tillbaka, och kanske såg hon något som jag inte visste att jag utstrålade?

Och jag kunde inte släppa tanken. Så jag gick hem till Mark och frågade “Hur svårt kan det vara?” Han svarade: “Det kan säkert vara jättesvårt, men vi gör det ändå och lär oss på vägen.

Några veckor senare hade vi fattat beslutet och Lillian drog tillbaka sitt manus från alla stora förlag hon skickat till som ännu inte hunnit svara.

Nitwit Förlag fanns plötsligt på riktigt riktigt…

Vi drack champagne igen.

Böckerna som ropar

Jag är en kräsen läsare och det har inte blivit bättre med åren. Jag säger inte det för att vara snobbig på något vis, för det är jag inte – men läsning är heligt för mig. Jag tror inte på gud, därför är mina få sakrala saker väldigt viktiga. Jag läser långsamt och har alldeles för lite livstid kvar för att ägna mig åt text som inte sveper iväg mig fullständigt.

Böcker måste ropa på mig och jag måste svara.

Böcker måste betyda mer än raderna som står i dem.

Så var det för mig med Leva som en ormbunke, dö som en duva.

Lillian Ericsson och jag har helt olika processer och helt olika språk. Vi skrattar åt hur hon pillar och flyttar ord medan jag dundrar hotfullt och hastigt på tangentbordet – och stryker hälften.

Jag tog och dammade av mina gamla journalistskills och gjorde en liten intervju för dig som vill lära känna denna poetiska författare lite närmare.

Håll till godo! Här är Lillian Ericsson.

Författarintervju med Lillian Ericsson: “Ormbunken äger sin plats på jorden”

Jag vill börja med att fråga – ormbunken? Naturen? Vad betyder den för dig?
Naturen är livskraften. Att klappa mossa och krama träd har stärkt mig många gånger. Och ormbunken representerar på något vis tryggheten i det beständiga. Den är en överlevare, äldre än dinosaurierna. Den har fortsatt genom kyla, mörker och kriser. Den äger sin plats på jorden och sträcker ut sig, från kuvad och ihopkrupen till levande och utsträckt mot ljuset, om och om igen. En förebild för oss människor.

Kan du berätta något om idén bakom boken?
Jag ville ge den duktiga flickan en röst, belysa henne – och kanske också ge en sorts tröst. Stina i boken är inte jag, men bandet mellan oss är väldigt starkt och det finns många Stinor där ute som kämpar varje dag. Jag vill att hon ska få känna att det är okej att inte vara så himla duktig hela tiden och att det är okej att ta plats. Boken kom till under pandemin, den blev ett slags startskott för mig. Jag ville ta tag i mitt skrivande på allvar och grundidén till boken har jag burit på länge. Jag jobbade också inom den palliativa vården. När man arbetar så nära döden väcks många tankar om livet. Jag visste att boken var viktig att skriva, både för mig och för andra.

Hur tänker du själv om döden?
Jag är nog inte rädd för döden, men sen jag fick mina barn har jag alltid känt att jag måste överleva för dem. I boken vill jag också skildra olika uppbrott och avsked. Döden är ju det mest definitiva avskedet, men vi behöver ta farväl på många andra sätt under ett liv. Både Nora och Stina behöver lämna sina barn i berättelsen. De kan inte finnas där för dem. Döden och separationen har mycket gemensamt.

Ditt språk i boken är poetiskt och väldigt flytande. Boken är väldigt speciell och liknar inget annat jag läst i romanform. Den är nästan ett möte mellan dramatik, prosa och poesi. Kan du berätta lite om ditt skrivande – var hittar du det?
Jag har alltid skrivit men gick Skrivarakademin under pandemin. Det var nog där jag helt landade i mitt eget uttryck och hittade en form. Jag tänker mycket i scener, som i dramatik men älskar också hantverket som krävs i poesin. Tycker om att byta ord hit och dit och pilla tills jag hittar en kärna. Samtidigt hade jag den här berättelsen i mig. På något sätt samlades allting och ville bli en roman.

Har du någon särskild metod och process när du skriver?
Jag kör en slags tvättlineprincip. Jag skriver en scen och hänger upp den på min lina, och sen fortsätter jag. Det blir kronologiskt, men samtidigt kan jag ha flera spår igång samtidigt. Jag är väldigt lustdriven, men jag har också handlingen och ett antal nyckelscener att falla tillbaka på. På så vis tar jag mig framåt. Det är egentligen ganska konkret. Tycker om att hålla mig innanför ramar. Jag har bearbetat en relation eller ett skeende i taget, kan man säga, och sen vävt ihop allting. Sen läser jag allting högt för att lyssna på flytet.

Du är också utbildad sjuksköterska. Vad betyder ditt yrke för skrivandet?
Jag älskar mitt jobb! Sen finns det mycket jag är ledsen och arg över kring hur den knakande vårdapparaten sköts, men det är en annan lång historia. Älskar alla mänskliga möten och tryggheten jag känner tillsammans med kollegorna, det är ett härligt klimat att vara i. Empatiska och starka kvinnor. Jag tror också att alla möten jag får vara med om på jobbet har påverkat min människokännedom. Reflektioner är också en viktig del av min arbetsvardag, inom vården kommer vi väldigt nära livet. Att få vara närvarande för människor i utsatta situationer är en sån otrolig rikedom.

Vill du tillägga något om Leva som en ormbunke, dö som en duva?
Jag tänker ofta på att det är omständigheterna som styr oss många gånger. Vi har inte alltid egna val och det kan skita sig för alla. Jag tycker vi behöver vara ödmjuka inför det och inse att vi inte alltid har kontroll. Vi faller oavsett ibland i livet. Att få känna att någon tar emot då är det som gör att vi vågar fortsätta genom våra rädslor. För vi kan ju inte ge upp. Det ligger inte i oss människor att ge upp.

Vad var det som fick dig att vilja ge ut din bok via Nitwit Förlag?
Jag kände på en gång att Frida hade drivet, språket och humorn. Hon såg min text med en blick som förstod. Och när vi sågs för att diskutera skrivliv över en lunch föll ljuset så att hennes pupiller var formade som hjärtan och då tänkte jag; vad kan gå fel med en kvinna med hjärtan i ögonen? (Hjärtana i hennes ögon framträder faktiskt ofta.) Frida Spikdotter och Mark Dixon på Nitwit Förlag har gett mig möjlighet till ett samarbete och en delaktighet i processen som jag inte tror att jag hade fått i ett större förlag och det har varit fantastiskt. Och roligt! Flygturen med trollsländevingar har bara börjat.

Leva som en ormbunke, dö som en duva slår ner som en poetisk bomb fredagen 24 november – välkommen på releasefest på aliasTeatern i Stockholm! Anmäl din vackra närvaro här!

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: