Husgudens bok anlände på posten häromveckan. Den gick fort att sluka (två kaffekoppar, ungefär) – både för att den är kort och kärnfull, men också för att det är lätt att konsumera ett språk som är så kärleksfullt behandlat. Jag hör hans röst genom orden (kanske inte så konstigt med tanke på att jag konsumerat en hel del Cleese-material genom åren.)
Cleese blandar forskning med erfarenhet och stories från sin långa karriär. Hela boken är rakt på sak och lätt att ta till sig. Han pratar om det undermedvetnas betydelse för kreativa processer, delar skrivtips och råd och skriver klokt om hur vi kan rensa i våra idéer för att fortsätta jobba vidare med dem som håller måttet.
För honom låter allt så enkelt och det blir extremt tydligt att kreativitet är något vi alla kan bemästra – om vi lägger manken till. Det är inte kärnfysik. Det handlar om att göra, göra och göra. Och att vara på en mental våglängd som gör dig mottaglig för din egen kreativitet.
Ja… ni känner igen det. Det är sånt här jag tjatar om konstant i alla mina kanaler. Och säger Cleese det – så är det sant.
Experimentet med arkitekterna
Men. Nu till en extra intressant passage i boken – eftersom den handlar om oss vanliga dödliga. Inte konstnärerna och de stora författarna, poeterna, genierna. Inte dem, utan vi – vi som inte har konstnärliga yrken. Vi som går upp varje morgon, stretar på, tar oss fram och lever på så gott vi kan – men som ändå gör rum för uttryck i vår vardag.
Kontorsråttorna med kreativ längtan, helt enkelt.
I passagen lyfter Cleese ett 60-talsexperiment, utfört av en psykolog vid namn Donald MacKinnon (ingen aning om vem personen är, men han är “remarkable”, enligt Cleese), som fokuserade på vad som är den minsta gemensamma nämnaren för personer som är kreativa. Hans undersökningsgrupp var arkitekter, eftersom de ansågs behöva vara både kreativa och strukturerade på samma gång. “After all, it’s no good designing a beautiful building if it’s going to fall down.” som Cleese summerar det.
MacKinnon bad de kreativa arkitekterna beskriva vad de gjorde hela dagarna – från morgon till kväll – och jämförde svaren med en annan ariktekgrupp som inte ansågs vara fullt lika kreativa.
Efter ett stort antal intervjuer kunde han se att två faktorer stack ut, två inslag fanns markant mycket oftare hos de kreativa arkitekterna…
De var först och främst mer lekfulla.
De hade större förmåga att sugas upp i, till synes, meningslös problemlösning, spel eller lek. De var inte fokuserade på att lösa problemet, utan älskade problemet i sig.
De var helt enkelt lekfulla och nyfikna för sakens skull – och hade inget mål eller syfte just där och då.
Den andra faktorn var att de fattade beslut så sent som möjligt i olika processer. De lämnade alltså svaret öppet så lång tid som möjligt för att släppa in nya vinklar, resonemang och information. De hade tillit till processens egen kraft och tog hjälp av den – snarare än att försöka styra och påverka resultatet. De kunde leva med vaghet och lösa kanter, något som kan upplevas tämligen ångestfyllt för många av oss.
Ha roligt – utan mål
Om jag ska ge mig på en egen tolkning av det här så kan jag se – både hos mina klienter och mig själv – att mål ofta lägger krokben och får oss att tappa förmågan att njuta av processen.
Jag ser att vi är ovana vid ha roligt för sakens skull, att det ofta behöver kopplas till någon “nytta” – trots att lekfullheten i sig är det nyttigaste vi kan ägna oss åt.
Och jag kan se att höga förväntningar på projekt av alla möjliga slag, gör att besvikelsen när det inte blir som vi hade tänkt, färgar och formar resultatet – och vårt välmående. Vi tenderar att vilja styra upp saker, planera och peka med hela handen. Men det enda det åstadkommer är frustration över att nästan inget går att kontrollera…
Om vi är här och nu, tar en lekfull approach och inte planerar för mycket framåt – så har vi bäddat så gott vi kan för både välmående och kreativitet
För om vi inte tror oss kunna kontrollera exakt vart vi ska, kan ju destinationen aldrig bli fel.
Så enkelt det låter?
Vi får jobba på’t, helt enkelt.
För kreativitet är en övningssak.
Som allt annat i livet.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer