Hej,

Trots att jag numera lever ett relativt icke-hysteriskt liv, kommer det stunder när allt ramlar omkring som lösa föremål på ett skepp i storm. Som uppväxt med båt och skärgårdsliv vet jag vad jag snackar om. En sån stund pågår för tillfället. Jag springer runt och fångar saker som faller, samtidigt som jag försöker hålla balansen på en durk som kränger och gungar. Vågorna sköljer, det slår och dunkar hotfullt mot skrovet.

Så känns det nu. Världen kränger under oss. Oron tar stora tuggor av våra själar, sikten är dålig och saker som nyss stod stilla och lugnt faller fritt och oberäkneligt. Jag vill resa mig stark och skrika ”Objection, your honor! Så här får det inte gå till!” men jag känner mig svag och uppgiven, som ett litet löv i en stor orkan.

Och så uppstår det paradoxala: samtidigt som det finns en gråt inombords behöver saker och ting pågå. Det är som att livet serverar två parallella spår i sorg, där den ena linjen – den vardagliga – gör det möjligt att utstå den andra. Vår vardag blir som klädnyporna på strecket. Vi hänger våra sorger där och låter dem torka i vinden medan vi kokar makaroner och betalar räkningar. Ibland går vi fram och känner om det möjligtvis torkat.

Än så länge droppar stora droppar ner i gräset. Som tårar mot en mättad mark.

Sköldpaddan och haren

Mitt i kaoset är skrivandet en sorts vila för mig. Då ställer jag mig utanför all verklighet som jag inte vill vara i. I kreativiteten hittar jag skyddet jag behöver för att inte klappa ihop. Jag har medvetet byggt min egen buffert. Jag har luft omkring mig i form av kreativitet, tid och frihet. Jag sjunker in i min egen värld, drar mig tillbaka som en sköldpadda för att orkar komma ut som en hare.

Det är mycket nu. Inte bara i världen, utan i min omedelbara närhet. Idag har jag postat andra utkastet av min bok till lektören. Utöver det har jag redaktörsuppdrag, skrivcoachingar, skrivuppdrag och manusbearbetning som ligger i datorn och kokar övar. Så när jag kollar kalendern och inser att februari endast har 28 dagar blir det tilt i skallen och jag kommer inte på något alls att skicka till er. Jag blir helt enkelt korkad när jag är stressad. Inte för att jag är superintelligent annars, men ni hajar.

Det blir ogenomtänkt och forcerat. Jag hinner helt enkelt inte tänka smart, skriva smart, ge er något smart.

Så vad kan jag ge er? Jag ger er en passage ur boken, några ord om hur den formades – och en liten rabatt på alla saker jag någonsin skapat på Skrivplaneten.se. Jag hoppas på ert överseende!

Har alltid velat skriva epilog…

Det är inte så att jag hela mitt liv gått och tänkt att jag vill skriva en bok. Det skedde snarare bakvänt: det var berättelsen som sökte upp mig och vägrade släppa taget. På sitt sätt kan man säga att det var storyn som berättade för mig att jag behövde bli författare. Jag tog det inte på allvar till en början. Idén låg där och skvalpade. Jag gjorde lite anteckningar här och där, formuleringar ploppade upp. Scener, situationer. Som blev hela stycken. Men jag var nonchalant. Ofokuserad, trodde egentligen inte att jag var kapabel.

Men så en natt drömde jag om min huvudkaraktär som jag precis börjat forma och skapa. Hon stod i lägenheten där hon bor och mellan oss fanns en tjock skiva av plexiglas. Jag betraktade henne genom glaset. Hon hängde tvätt på en ställning och märkte inte att jag var där. Så plötsligt stannade hon till, vände sig om och såg rakt på mig medan hon höll i en blöt tröja.

Sen började hon prata. Munnen rörde sig, hon sa något och det var riktat till mig men glaset gjorde det omöjligt att höra henne. Hon for upp med händerna bredvid ansiktet, gestikulerade och pekade och såg rakt på mig. Med ens blev allt glasklart: utan mig har hon ingen röst.

Vaknade med ett ryck. Jag måste ge henne ord som hörs. Det är min uppgift.

Sen började saker och ting hända på ett nästan övernaturligt sätt. Ett mönster av synkronicitet bredde ut sig över allt jag tog mig för. Jag hamnade på platser där jag behövde vara, mötte människor jag behövde möta, snubblade över böcker jag behövde läsa vid precis rätt tidpunkt. Det var som att boken längtade efter mig. Den såg mig hela tiden.

Antingen tror man på sånt, eller så gör man det inte. Jag har valt att bejaka det av den enkla anledningen att det blir lättare att hitta mening i livet om man gör så.

Well. Nog om detta. Här kommer epilogen ur boken – som har en titel men som vi än så länge kan kalla ”M”.

Utdrag ur “M”

Det sitter en kvinna i hörnet där borta. Hon tittar ut genom fönstret för hon har inget annat att titta på. Det sitter ingen mittemot eller bredvid. Hon är ensam.

Varför är hon ensam? Har hon valt det? Har hon blivit det? Det är sånt man inte får veta om man inte frågar och det ser inte ut som att hon vill bli störd just nu. Hon äter. Då och då tar hon en klunk ur ett stort ölglas, fast det bara är tisdag. När hon tuggar lutar hon sig tillbaka i stolen och fortsätter se ut över torget på andra sidan rutan. Hon betraktar de som passerar. Hon följer dem med blicken.

Hon ser lugn ut där hon sitter, men hon har en djup rynka mellan ögonbrynen. Det får man med tiden. Människors inre liv tränger sig ut och lägger sig på ytan och fastnar där. Så småningom bär man sin insida på utsidan, fullt synlig för alla, fast det man eftersträvade var raka motsatsen.

På håll kan man se att hon tänker, kanske till och med grubblar på något som är svårt att förstå. Det är den känslan man får, att hon håller något hemligt. Kanske tänker hon på ett gammalt minne. Eller något som precis hänt, alldeles nyss.

Eller kanske något som inte har hänt än, men som hon gärna skulle vilja hände – nu eller under hennes livstid.

Kanske kan vi borra oss in om vi går närmare? Kan vi ta oss in i hennes föreställningsvärld och komma ut på andra sidan, i det märkligaste av universum. Som en dörr. Först på glänt, sen vidöppen och tillgänglig. Kan vi göra så?

Vi vågar inte störa och inte ställa frågor, men vi ställer oss bredvid och står alldeles stilla och tyst.

Vi håller oss i närheten.
Hon märker oss inte, men vi är där.
Och historien kan börja.

Om du gillade… finns det ytterligare 430 sidor om enstöringen Alex och pojken hon inte ville ha, men fick ändå…

Dröm stort!

När jag skriver de sista raderna i det här brevet har jag precis räknat alla orden i min bok. Just nu är det 122.646 stycken. Det är en roman med en början, en mitten och ett slut. Och alltihop finns för att jag för ett antal år sen fattade beslutet att medvetet leva med kreativiteten nära.

Jag lyssnade inåt och började respektera det jag hörde. Jag var på allvar nyfiken på vad som skulle kunna bli möjligt om jag lämnade plats åt det som många avfärdade som galenskap. Jag ville se en annan dimension av livet.

Din dröm är kanske inte att skriva en roman, men det är garanterat något annat. Ingen är nämligen befriad från stora drömmar, vi har bara lärt oss av med att tro på dem. Stanna till en stund och spetsa öronen. Det finns något som väntar på att du ska lyssna. Jag tyckte jag hörde ett startskott smälla långt bort i horisonten?

Kanske börjar det med rabattkoden: DRÖMSTORT på samtliga Skrivplanetens kreativa produkter, skapade för alla er som på djupet är nyfikna på vad det är som ropar långt där inne. Koden ger dig 50% off och gäller till söndagen den 6 mars 2022.

Du är din egen drömfabrik – glöm aldrig det. Dags att sätta igång maskineriet!

Ta hand om er!

/ Frida Spikdotter Nilsson

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: