Hejsan!
Den kom på posten och det tog två koppar kaffe att läsa ut den: Creativity – A short and cheerful guide. John Cleese säger det kärnfullt, träffande och konkret och jag älskar honom för det. Redan samma kväll fick jag en förunderlig insikt som tog mig med storm. På typiskt Cleese-manér var det en gaffel som fick poletten att trilla ner.
Tillsammans med en kär vän och kollega befinner jag mig sen i somras mitt i ett experimentellt manusprojekt. Vi trevar oss fram och har ingen aning om vart vi ska. Det enda vi vet är att våra hjärnor passar ihop och att vi älskar att jobba tillsammans – allt annat är bara en enda stor öppen panikslagen planlösning där i princip allt är möjligt. Och lösa ramar är, som vi vet, inte särskilt gynnsamt för kreativiteten. Den behöver kärleksfulla avgränsningar för att kicka igång.
Tillsammans har vi haft åtskilliga möten där vi båda upplevt att vi bara står och stampar. Långa stunder av tystnad som bara avbryts av “Vi kanske skulle kunna… eller fast nej, det blir inte roligt…” och sen skiljs vi åt med några illa formulerade anteckningar i ett block som vi tappar bort, på nåt sorts Freudianskt vis.
Ingenting av det vi gjort har, till synes, givit något som helst resultat. Uppgivet läge.
Men så läste jag om gaffeln…
18 minuter på en vecka
Under rubriken Coping with setbacks skriver Cleese om frustrationen i att försöka klämma ur sig nåt bra och vår tendens att vilja forcera fram kvalitativa idéer. Det går inte. Det funkar inte. Han berättar om sitt samarbete med Graham Chapman, hur de skrev tillsammans i en vecka – och fick i genomsnitt 18 minuters användbart material.
Frustrerande på sätt och vis, men också: precis som det ska vara.
“We came to understand that the blockages weren’t an interruption in the process, they were a part of it. For example, when you eat, the bit where the fork returns empty to your plate isn’t failure. It’s just part of the eating process.“
Jag fotade av passagen i boken och skickade till min vän. Några dagar senare hade vi ett möte igen. En halvtimme senare hade vi en lös plan på en idé som vi båda direkt kände skulle vara genomförbar – och dessutom rolig.
Det gick fort, men hade också föregåtts av många tomma gafflar…
Dina bestick i vardagen…
Och nästa insikt blir genast: värdet av att göra rum för livets alla gafflar är enormt!Att acceptera dess existens – men också att göra oss mottagliga för vår kreativitet, omge oss med den – så att vi blir öppna för alla skeden i processen. Då slipper vi skrämmas eller frustreras, vi kan snarare vila i att vi vet vad vi behöver för att respektera vår egen personliga process.
Jag är så glad att får vara med på ett hörn och röra runt lite i besticklådan hos alla er medmänniskor via 12-veckorsprogrammet.Har fått så mycket positiva tillrop från deltagare den senaste månaden att jag blir alldeles knockad!
Så nu är jag modig nog att säga: det funkar. Tillräckligt många har gått igenom programmet, tillräckligt många har hört av sig och varit lyriska, tillräckligt många vittnar om nytt kreativt mod som gör att de vågar lita på sina idéer. De upplever en större inre frihet – och jag förstår PRECIS vad de menar, för jag har upplevt det själv. Blir både rörd och berörd!
Från 1 november är priset 2.400 kr. Jag är så stolt över att jag byggt en produkt som är rena rama dynamiten – försöker helt enkelt hitta en nivå där priset matchar innehållet. 🧨 ❤️
Som en liten teaser kan du kolla in klippet från programmets sista steg. Där snackar jag bulgur, lågaffektivt bemötande mot barnen – och gör det jag är bäst på: återhämtning.
Tills vi hörs nästa gång: håll din gaffel stolt och högt.
Hej så länge!
/ Frida Spikdotter Nilsson
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer