I natt drömde jag att jag planlöst drev runt på olika kaféer i en okänd stad med mitt utskrivna bokmanus under armen. Oklart varför jag var där, oklart varför jag behövde fika så förbannat, oklart varför jag nödvändigtvis var tvungen att släpa med mig 437 utskrivna A4-sidor som nåt självgott psyko. Väl hemma (i något som inte alls såg ut som vår lägenhet, men var det ändå - enligt sedvanlig drömlogik) visade det sig att jag hade förlagt manuset på någonstans. Jag drabbades av panik och började ringa runt. Ingen hade sett röken av det. Till slut fick jag...

Den kom krypande för ett par veckor sen nu, denna symboliska fingeråkomma. Vi hade åkt ner till torpet över en natt, det var alldeles för tidigt på säsongen och alldeles för kallt men längtan trumfade all logik. Vi packade vattendunken och drog, nästan helt spontant, som de medelåldersrebeller vi är (det vill säga: när vi betalat alla räkningar i tid, deklarerat, tagit varsin C-vitamin, gjort en inköpslista samt storhandlat sket vi i allt och bara kastade oss iväg, rakt in i det välkända. Rena galenskapen.) När vi vaknade på morgonen efter sken solen och jag kände bokstavligen hur hjärtat...

Ovissheten är ett slukhål. Har ni sett The Cure-videon när han blir uppäten av en spindelsäng? Den visar ovissheten i full action. Så föreställer jag mig att den beter sig: sväljer våra kroppar, bit för bit, i nån sorts låtsasmiljö som utspelar sig mellan mardröm och verklighet. Sakta tar den för sig av det bästa av oss. Krymper synen och paralyserar alla vettiga processer, hindrar oss från att se möjligheter eftersom vi har fullt upp med att låta tankarna gå i ändlösa loopar som börjar och slutar på samma plats. Jag: "Men... var jag inte här nyss och härjade?...