Om jag lyssnar noga kan jag höra det gröna i trädgården. Det viskar överallt. Eller så är det bara myggen som kommer och försvinner? I skymningen kommer grönskan smygande, med dov och mörk röst. Den växer i min riktning och jag kommer inte undan. Den vill säga mig något. Den vill påminna mig om något jag glömt. Det är så här varje vår. Jag behöver förstå allting på nytt. Det är väl så ett kretslopp fungerar: vi glömmer det eftersom det är så självklart att det pågår. Det knackar oss på våra spända axlar, försöker tala om för oss...

Jag scrollar igenom redaktörens kommentarer. Jag märker att jag kisar lätt med ena ögat, som om det skulle göra det hela lindrigare på något sätt. Som att en eventuell avrättning blir lite mildare om den är suddig eller om jag bara upplever den till hälften. Jag scrollar. Kisar. Och mår lite, lite illa. Två års arbete. Jag ser framför mig hur det hängts upp, som en piltavla. Varenda kommentar sticker i huden. Jag är min egen woododocka av tunna halmstrån och säckväv. Kanske jag håller ihop, kanske jag faller isär. Allt är på låtsas, men också min enda verklighet....

När jag gifte mig en gång i tiden så fanns det papperstidningar och dessa läste man, till exempel vid frukostbordet. Jag tyckte mest om kulturdelen, hyfsat lokala news och dödsannonserna. Det hänger säkert ihop på något sätt, men jag vet inte exakt hur. På familjesidorna fanns bilder på bebisar och bröllopspar. Vi satte själva in en sån annons. Det var väl som dåtidens instagram kan jag tro. Det här tilldrog på det exakta nollnolltalet. Ack ljuva trycksvärta. För det mesta var det unga par på bilderna. Slöjor och leenden och krusidulliga hår. Jag hade krusidullhår, på den tiden mörkrött,...