Om jag lyssnar noga kan jag höra det gröna i trädgården. Det viskar överallt. Eller så är det bara myggen som kommer och försvinner? I skymningen kommer grönskan smygande, med dov och mörk röst. Den växer i min riktning och jag kommer inte undan. Den vill säga mig något. Den vill påminna mig om något jag glömt. Det är så här varje vår. Jag behöver förstå allting på nytt.
Det är väl så ett kretslopp fungerar: vi glömmer det eftersom det är så självklart att det pågår. Det knackar oss på våra spända axlar, försöker tala om för oss vad som gäller, det är det här som är grejen med liv, det börjar och slutar – hela tiden.
Det viskar alldeles lagom tyst, men vi hör inget. Vi är upp i vårt. Det, i sammanhanget, relativt obetydliga.
Vi hör inte, men vi känner att något är på väg åt helvete. Vi ser det. Naturen håller upp sin spegel och om vi vågar titta dit så ser vi det: det går åt helvete. Och dessutom ganska snabbt. Genom alla år har kyrkan trott sig veta vad ett helvete innebär och hur vi ska undvika att hamna där, men hela tiden har vi varit på väg med våra mänskliga fötter på jorden.
Kretsloppet säger till oss att vi missförstått. Att vi tappat bort så mycket av det som räknas.
Vi leker liv. Så kände jag häromdagen när jag satt med en morgonkaffe på torptrappan. Vi har glömt hur man gör när man bara liksom… lever. Vi har kurser i liv. Försöker lära oss hur man gör. Jag såg en kurs som gick ut på att vara med sitt barn i trädgården. Som om man inte bara kan gå ut i trädgården med sin unge och sätta några fröer?
Vi lär oss slappna av, för vi vet inte hur man gör det längre. Vi lär oss vara i nuet. Snälla lär mig! Jag vet inte vem jag är. Lär mig vem jag är. Som om någon annan vet. Någon måste ju veta? Jag har i alla fall inte en susning… Nån måste sitta på svaret. För allt har ett svar. Annars vet jag inte vad jag gör.
När jag satt med morgonkaffet så föll något på plats i bröstet. Att vi har gått bort oss så fullständigt och på så många nivåer att vi inte har en aning om hur vi ska hitta ut ur den här labyrinten. Att vi är förvirrade. Att vi glömt allt som betyder något och nu spenderar all vår vakna tid med att försöka leta reda på det igen. Att vi fyller våra liv med ostaffärer, gammaldags inredning, bruna inslagspapper, lanthandlar, gamla förpackningar och burkar, nostalgi, torpliv, loppisfynd – för att vi längtar efter något som vi tror var mer på riktigt än det vi har nu. Plast och praktiskt och enkelt och snabbt gör oss rotlösa i all sin friktionsfrihet. Vi har skapat en tillvaro som bjuder så lite motstånd att vi halkat omkull på dess glatta och välpolerade yta. Nu ligger vi, som hjälplösa skalbaggar, på gatorna och kvider efter en hand som kan dra oss upp, men alla ligger i varsin pöl utan att nå varandra.
Splittrade, ensamma, oförmögna och alla vill gå en kurs i något, vad som helst, för det kanske hjälper oss.
Det kan vara åldern, men jag tror inte att det bara är det, inte den här gången. Något håller på att gå förlorat som ingenting tidigare har gjort i historien.
Vi håller på att förlora allt som håller oss uppe, marken vi står på, syret vi andas, maten vi äter, livet vi leker…
Medan vi letar efter 20-talstapeter i nytryck går jorden under.
Vi känner det. Vi ser det. Men vi gör ingenting.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer