Den förändrade längtan

Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg. Jag vet inte, för jag hittar inte till källan, men jag känner av konsekvensen: min längtan har förskjutits.

Minns när jag diffust och stegvis flyttade hemifrån. Jag var ungefär lika gammal (eller ung förresten…) som min förstfödde är nu när jag liksom gled iväg. Tror ingen egentligen vet hur det gick till, men plötsligt var jag vuxen. ”Vuxen”. Bröt med barndomen och gick upp i något annat som var viktigare – friheten från allt. Självbestämmandet. Att lämna och gå vidare.

Och de lät mig gå. För det kommer jag alltid tacka dem.

Satt på bussar hela tiden. Mitt starkaste minne från den här tiden är olika bussar och känslan när jag slog mig ner i sätet, laddade freestylen med ett TDK-band, sjönk in i musiken medan landskapet drog förbi utanför fönstret. Fält och hagar, skogar och avtagsvägar som sakta men säkert blev civilisation när Stockholms förorter tornade upp sig för mina tonårsögon. I höjd med Kungens Kurva började hjärtat slå. Som att komma hem och bort på samma gång.

Livet började i Kungens Kurva. Förhoppningarna fanns på Liljeholmen när jag klev av och blev ett med T-baneanonymiteten. Gled in i en annan puls. Möjligheternas blodomlopp. Här kunde ingen bestämma över mig.

Jag var mitt eget öde. Osedd och fri.

Nu. När bilen (för jag har eget körkort nu!) följer E4-ans ström genom filbyten, vägarbeten, omläggningar, grå asfalt. När jag växlar ner och upp där inuti det döda plåthöljet. När jag har blicken i döda vinkeln.

När jag kommer till Kungens Kurva… slutar mitt hjärta att leva.

Något stänger sig. Något blir otillgängligt. Något sätts på vänt.

Det är inte längre min stad. Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg, men jag hör inte hemma här längre.

Jag längtar till skogen. Dofterna. Platserna där blicken får vila. Där tystnaden får öronen att ringa av tomheten och där de små sakerna känns som stora. Där inget försvinner i mängden och där allting syns.

Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg, men min längtan är en annan nu.

Är det samtidsmänniskans eviga förbannelse – att aldrig bli riktigt hel? Att alltid sakna något.

Eller så är det meningen med allt – att aldrig sluta längta?

Bort eller hem. Att ständigt färdas.

En lycksalig förbannelse.

En reaktion på ”Den förändrade längtan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *