Så till vida man inte är född till rockring, så ska man inte förutsätta att saker och ting går i cirklar – även om det känns som att de gör det.
Jag har faktiskt aldrig varit med om att jag lyckats sticka så här jävla många järn i elden samtidigt? Minns med avund, den version av mig själv som tiggde och bad att få grilla korv i kakelugnen i mitt gamla flickrum. Det blev inte särskilt gott, men det var åtminstone lagom antal grejer. Det var en korv, that’s it. Inte ett helt gatukök.
När detta sker (kan inte skylla på någon annan än mig själv, vilket min blivande man gärna påminner mig om) så är det lätt att tro att man förvandlats till en rockring. Ingenting kommer framåt, allt vara snurrar runt, runt medan man, med frenesi, försöker hålla takten. Man har fullt upp med att flytta omkring de olika järnen, hålla dem på lagom avstånd till glöden, se till att inget svalnar eller ännu värre – bränns vid.
Ta det lugnt, människa, tänker någon. Men det är det som inte går. Det har blivit allt svårare med åren och jag har en teori kring det.
Jag tror att, ju mer man formar sitt liv som man vill ha det, desto mer liv vill man leva. Och när man håller på sådär och, så att säga “lever”, så går skallen i spinn för den ena roliga saken leder till den andra och den andra saken gör det oundvikligt att inte också vilja göra den tredje. Och fjärde. För att inte tala om femte och sjätte. Och därifrån är det inte särskilt långt till den åttonde.
Ofelbart sätter denna typ av livsstil igång en snöbollseffekt. Det som först bara var en, låt oss säga: en blogg till exempel… känner sig tvungen att bli något mer. Kanske en liten högst subjektiv, ganska dålig och verkligen inte litterär bok? Bara en liten en. Och när den tydligen kunde ske, varför inte testa en lite svårare sak – att skriva en hel roman. Det tar ett par år, men hey – vem sitter inte på ett par extra år man inte vet hur man ska använda?
När den boken får en alldeles särskilt positiv refusering kanske bollen redan har rullat vidare och tagit sig vatten över huvudet fullständigt. Den vältrar sig redan i nästa bokidé som är möjlig eftersom den också dragit med sig starta förlag, starta litteraturförening, gå på mässor, skriva barnbok och att haka på ett (än så länge) inofficiellt skrivprojekt. Den har också hoppat på ett par redaktörsuppdrag, sagt ja till jätterolig skrivcoaching, kör workshops som går så bra att det är rent omöjligt att inte låta det hända igen och igen och igen.
Nej. Det räcker inte, tänker snöbollen, om vid det här laget har utvecklat ett helt eget lite ekosystem. Den har blivit en självgående hjärna. Den kränger vidare in i roliga bokreleaser, nätverksträffar, publicerar en lysande och annorlunda roman, skapar konceptualisering av barnbok till bibblor, skolor, förskolor, kör föreläsningar, högläsningar, inläsningar. Den börjar också söka stipendier som en iller, för allt kostar massor. Den har till exempel fått för sig att romanprojeket ska vara ett samarbete med en helt fantastisk fotokonstnär och vill gärna öppna upp det nystartade förlaget för att ta in fler manus för nu jäklar är vi igång. Det fanns visst nån timme över där på morgonkvisten mellan 4.30 och 5.30 som låg helt outnyttjad. Den timmen ska jag rulla över, skriker bollen, som nu är något större än Pluto.
Men så. Plötsligt stannar den upp. Bara för en sekund. Och utbrister: Nej, men om man skulle ta och gifta sig? När man ändå är i krokarna.
Så blir livet. Och ju roligare jag har, desto roligare får jag. Baksidan är väl att jag knappt tjänar en spänn. För säg mig: när fan ska jag hinna tänka på det?!
Nej. Det går inte i cirklar. Det går bara i väldigt hög fart.
Och vill man vara lite snäll mot sig själv så är ju EN snöboll faktiskt bara EN.
Den kan aldrig förvandlas till ett krig.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer