Jotack, det går bara bra…

”Hur har det gått med flytten?”

Alla frågar. Jag svarar varje gång, men är osäker på om jag menar allvar när jag säger att det går bra. Hur vet man?

Personliga ägodelar har förflyttats från en plats till en annan. Det är bra. Antalet fulla kartonger minskar. Det är också bra. Vi har ganska många möbler och har tittat på På spåret två gånger i vår nya soffa. Det får räknas som jättebra. Nästan som hemma.

Nästan. Som. Hemma.

Men inte helt.

Mikron (det finns en mikro där jag bor!), spisen, tvättmaskinen och torktumlaren ger ifrån sig små irriterande pip så fort det är nåt – typ ”jag är klar nu, kom och bry dig.” En lättkränkt samling tekniska prylar söker uppmärksamhet bara för att de gör det de är till för? Obegripligt. Jag har bett min sambo (det finns en sambo där jag bor!) att hitta, montera bort eller tejpa över samtliga högtalare. Han jobbar på det.

Alla hoppas att han blir klar innan jag blivit sinnessjuk.

Vi är på Ikea varje söndag och testar vår relation, det ingår tydligen i det stora sambo-testet. Varje gång har vi med oss en eller flera tonåringar som har varierad grad av engagemang. Vissa av dem dansar hellre än prova säng, andra tycker att det blir stressigt att välja matta medan ytterligare andra är oerhört beslutsamma och har koll på läget. Mitt läge har ingen koll på.

Jag drar kreditkortet och lider i tysthet.

Jag går in på Ica för att handla middag till fem personer och när jag plockat hela korgen full och scannat allt utom jätteklasen med bananer, kommer tre sms om att alla utom en äter på annan plats.

Jag drar kreditkortet och tröstäter en banan på hemvägen. När sista middagstuggan precis är svald och nersköljd, sticks en nyckel i dörren och någon undrar om det finns mat… ändå. Liksom.

”Det finns ganska många bananer…”

Det är rak insyn i vårt sovrum, ett av tonårsrummen är stort som en tändsticksask, det doftar suspekt från handfatet i badrummet och grannarna är inte övertaggade på att vi borrar i väggarna om kvällarna. Allt är nytt och fräscht och praktiskt – och lite själlöst.

Så ja. Hur har det gått med flytten? Jotack, bara bra, det är bara inte riktigt hemma än…

Men vi är på god väg att fixa det. Vi håller på och det finns tydliga indikationer på att vi är på rätt väg.

Samtalen kring det nya gigantiska köksbordet som jag älskar passionerat. Soffhänget. Myllret i köket som plockar och fixar. Dov trivsam bas innanför stängda dörrar. Små röster som viskar ”Åh vad mysigt!” när jag tänt ljus och köpt blommor för att dölja det värsta kaoset.

Att somna tillsammans. Varje kväll. Till bruset från Söderledstunneln.

Det är på väg att bli ett hem.

Och det är bra.

2 reaktioner på ”Jotack, det går bara bra…

  1. Så jäkla bitterljuvt och otroligt vackert beskrivet. Som när man har en liten ångest, fastän en bra ångest liksom. Och man får vara glad att största frustrationen ändå håller sig hos grannarna. En blir sugen på att okynnesborra lite..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *