Sjukdom – next level

När man inte trodde det kunde bli värre tog sjukdomen ännu ett varv. Igår kunde jag inte sitta överhuvudtaget. Så fort jag försökte kom ett svagt feberillamående smygande och det var bara att uppsöka första bästa säng eller soffa. Hemskt!

David, Julian och Rufus var inne i stan och hälsade på Maria, Martin och Morten medan jag sov. När de kom hem hade de med sig värktabletter, nässpray och annat härligt knark. För ett par timmar blev allt bättre och jag såg verkligen ljuset i tunneln. Trodde jag. Vaknade med frossa några timmar senare och en Rufus med magsmärtor spädde på gåshuden. Han skrek så han blev röd och var helt hjälplös. Oförskämt.

Alltså allvarligt talat. Jag har lovat David en vecka på valfritt spa. Utan honom hade jag nog tynat bort här, inlindad i mitt eget snor. Lägenheten ser ut som ett sanatorium och luktar säkert som ett också. Jag har ingen aning för jag känner varken smak eller lukt av någonting.

Men nu tycker jag mig se ännu ett ljus i tunneln eftersom jag faktiskt sitter upp och skriver det här. En stor fördel är dock att jag lyckades läsa ut Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Valerie Solanas dödsscen gör ett ganska starkt intryck när man själv känner sig döende.


När man inte trodde det kunde bli värre tog sjukdomen ännu ett varv. Igår kunde jag inte sitta överhuvudtaget. Så fort jag försökte kom ett svagt feberillamående smygande och det var bara att uppsöka första bästa säng eller soffa. Hemskt!

David, Julian och Rufus var inne i stan och hälsade på Maria, Martin och Morten medan jag sov. När de kom hem hade de med sig värktabletter, nässpray och annat härligt knark. För ett par timmar blev allt bättre och jag såg verkligen ljuset i tunneln. Trodde jag. Vaknade med frossa några timmar senare och en Rufus med magsmärtor spädde på gåshuden. Han skrek så han blev röd och var helt hjälplös. Oförskämt.

Alltså allvarligt talat. Jag har lovat David en vecka på valfritt spa. Utan honom hade jag nog tynat bort här, inlindad i mitt eget snor. Lägenheten ser ut som ett sanatorium och luktar säkert som ett också. Jag har ingen aning för jag känner varken smak eller lukt av någonting.

Men nu tycker jag mig se ännu ett ljus i tunneln eftersom jag faktiskt sitter upp och skriver det här. En stor fördel är dock att jag lyckades läsa ut Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Valerie Solanas dödsscen gör ett ganska starkt intryck när man själv känner sig döende.

{comment}

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *