När kvinnor spelar män

Intervjun publiceras i Teatertidningen  juni 2007

Shakespeare med kvinnor i alla roller förnyar ett slitet perspektiv på makt. Det tycker Malin Halland som under våren har spelat hertigen av Buckingham i €Richard III€ på Stockholms stadsteater. När man leker med kön och roller blir plötsligt begäret efter makt något könlöst och allmänmänskligt.

»Richard III« är en blodig historia. Vuxna och barn dödas och brutala scener avlöser varandra. Richard gör vad som helst för att inte tappa fästet, nå kungatronen och sedan inte ramla ner från den. Men vad händer när kvinnan är den som är den brutala?

€“ Vi är så vana att se män göra grymma saker både på scen och på film. När vi istället kastar om de traditionella könsrollerna synliggörs det brutala i sig. Texten framträder på ett nytt sätt och får ett nytt liv, säger Malin Halland.

Denna uppsättning, som hade premiär 8 mars och spelades våren ut, gav publiken en chans att se bortom könet. Att låsa upp de gamla föreställningarna om manligt och kvinnligt och istället ge en bild av makten och vad sökandet efter den gör med människan. Maktspelet är könlöst och längtan efter inflytande allmänmänskligt.
€“ Jag tror att de allra flesta kan relatera till makt. Den finns överallt i vår vardag och alla måste förhålla sig till den. Sedan kanske män och kvinnor närmar sig makt på olika sätt eftersom vi uppfostras till det, menar Malin.

Hon tror att en vanlig uppsättning av »Richard III« ofta stannar vid att väcka betraktarens medkänsla för Richard, som aldrig älskats av sin mor. Problematiken känns igen och får räknas som ett återkommande tema i både klassisk och nyskriven dramatik där manliga öden dominerar.
€“ Jag tycker att vi med den här uppsättningen tog ett steg vidare, eller åtminstone åt sidan, mot något annorlunda.

Uppsättningen gjorde oss medvetna om vår historia, menar hon, men genom Richards ondska drabbades vi också av vår samtid och aktuella händelser. Ondskan i sig blev plötsligt synlig när det var kvinnor som tolkade ett klassiskt manligt öde.

Bakslug Buckingham
På scenen sticker Malin Halland ut. Det hörs direkt att hon förstår vad hon säger och kan förmedla Shakespeares komplicerade vers, utan att tappa koncentrationen. Hon hittar sin egen ingång till språket och levererar varje budskap med stor trovärdighet. Ingen gång faller hon ifrån och blir osynlig. Tvärtom är hennes närvaro hela tiden påtaglig och tyngden i röst och kroppsspråk plockar fram det manliga med en imponerande självklarhet. Hon har nära till det komiska utan att för den skull tappa hertigens grymma och baksluga stil. Malins Buckingham flyter obemärkt fram och manipulerar stilfullt sin omgivning, utan minsta tillstymmelse till eftertanke.

Den givna frågan är hur det kändes att spela man, men Malin vill inte fastna vid en sådan enkel frågeställning. Hon vill hellre fundera kring vad en man egentligen är. Och vad är en kvinna? Det är så mycket mer än våra kön som definierar vad och vilka vi är.
€“ När vi under repetitionsarbetet hade genomdrag med några personer i publiken fick vi höra att de efter fem minuter glömt bort att vi bara var kvinnor på scenen. Så viktigt är alltså inte könet. Man fokuserar på andra saker.

En stark Mary
Malin Halland gick ut Teaterhögskolan i Malmö 1994. Via scener på Gotland och i Uddevalla hamnade hon så småningom på Unga Riks där hon gjorde Barnet i »Nora Schahrazades drömda liv«.
€“ Vi turnerade runt med pjäsen som blev en succé. Bland annat fick vi regeringens barn- och ungdomspris och jag fick Riksteaterns stipendium för rollen.

Våren 1999 sökte Malin till uppsättningen av »Popcorn« på Upsala stadsteater. Hon fick jobbet och det blev början på ett längre samarbete med teatern där hon medverkade i en rad föreställningar, som »Kungarna vid Fyris«, »Las Vegas« och den kritikerrosade »Susannas födelsedag«. När »Mary Wollstonecraft« skulle sättas upp hösten 2005 blev Malin tillfrågad om att spela huvudrollen.
Mary Wollstonecraft var en säregen kvinna och feminist som fann styrka i skrivandet och med en sällsynt självklarhet gick sin egen slingriga väg. Hennes dotter, Mary Shelley, är den välkända författarinnan bakom Frankenstein och publicerade dikter redan som tioåring
€“ Det var en stor roll och jag behövde lite betänketid men tackade snart ja. Mary var en oerhört stark människa och det var ett omfattande arbete att jobba med den rollen. Men det var också underbart att få chansen att göra en så stark kvinna.

Malins tolkning av rollen blev lovordad. Hon har en förmåga att ta in scenrummet med kraft och energi och rör sig med bestämda riktningar. Spelsättet präglas av koncentration och stort fokus. Hon gjorde en stark Mary och höll samma intensitet genom den fyra timmar långa föreställningen.

När regissören Anette Norberg skulle göra »Richard III« med bara kvinnor på scenen var det inte förvånande att hon ville ha Malin med i sin annorlunda tolkning av en grym Shakespearepjäs. Återigen fick hon gestalta en särling med stor integritet och hon menar själv att det finns likheter mellan hertigen av Buckingham och Mary Wollstonecraft.
€“ Karaktärerna är utpräglade retoriker och två väldigt fokuserade individer. De har båda talets gåva och har förmågan att dupera och styra sin omgivning. Det som skiljer dem åt är nog Marys rättspatos som hertigen helt saknar.

Malin blir Malte
Ensemblen i »Richard III« samarbetade länge med en koreograf för att jobba in manliga rörelsemönster i karaktärerna. Variationerna mellan hög- och lågstatus måste sitta i kroppen och det krävdes övning i att breda ut sig som kvinna. Malin är medveten om att viss generalisering är nödvändig för att hitta fram till något som kan kallas typiskt manligt. Män förutses ta plats, tala långsamt och bli hörda.
€“ Män är det rådande könet och vi studsar hela tiden mot mannen som norm. Jag har fått träna på att skratta högt, ta plats och vara bredbent. Sådant som är självklart för många män men som vi kvinnor sällan gör. Det har verkligen varit en process.

Under en workshop fick alla skådespelare improvisera kring manlighet. De fick klä sig i kostym, dansa som män och ta sig ett nytt namn. Malin Halland blev Malte Halland.
€“ Det var lite som att leka man och vi utnyttjade alla klichéer som finns. Jag tror att Anette Norberg ville ge oss vissa nycklar till manligheten som vi sedan hade användning för i rolltolkningarna. Men det kan aldrig bli annat än ett utanpåverk och det stannar där.

Kostym och skor blev också till stor hjälp i föreställningen.
€“ Fötterna är centrala i förvandlingen. Valet av skor och kontakten med underlaget är viktigt. Där hämtar man mycket av kraften.

Spela på främmande språk

Att spela Buckingham jämför Malin med att spela teater på ett främmande språk. Hon minns att Erland Josephson en gång beskrev hur det kändes att spela på engelska.
€“ Han sa bland annat att engelskan inte kunde ge honom samma associationer via orden. Blue säger inte samma sak som blå, när man har svenskan som modersmål. Precis på samma sätt har inte jag tillgång till det manliga språket eftersom jag faktiskt är kvinna. 

Shakespeares text är energifylld och uppmanar hela tiden till handling. Rytmen driver händelserna framåt i rasande fart och det finns lite utrymme för eftertänksamhet. Malin beskriver hur skådespelaren får kliva på och hänga med när versen tar över. Det är en krävande uppgift.
€“ Det har blivit extra tydligt hur vi på scenen är beroende av att få varandras motstånd. Motståndet ger den energi som behövs. Man kanske kan säga att texten på det sättet har vissa manliga drag som man som kvinna måste förhålla sig till. Texten tar plats och breder ut sig.

Malin vill inte att uppsättningen ska ses enbart som en genusföreställning, den aspekten får man ändå på köpet när man väljer att jobba med ombytta roller. Istället tycker hon att själva historien hamnar i fokus när alla roller spelas av kvinnor. Det är lättare att undvika en slentrianmässig tolkning och plötsligt blir den ofta spelade texten återigen synlig. 
€“ Historien som berättas på scenen är ju faktiskt det viktigaste på teatern. Vi är ju där för att berätta något för publiken.

Hon tycker sig se att hela teatervärlden är under förändring just nu. Men hon tror att det kommer att ta tid innan kvinnoroller får samma plats och tyngd som de manliga.
€“ När manliga öden skildras på scenen likställs de ibland med mänskliga dilemman. Det blir skevt eftersom bara halva befolkningen på jorden är män. Men nu händer det något, fler och nyskrivna pjäser får utrymme. Det är väldigt positivt.

Frida Gunnarsson

Intervjun publiceras i Teatertidningen  juni 2007

Shakespeare med kvinnor i alla roller förnyar ett slitet perspektiv på makt. Det tycker Malin Halland som under våren har spelat hertigen av Buckingham i €Richard III€ på Stockholms stadsteater. När man leker med kön och roller blir plötsligt begäret efter makt något könlöst och allmänmänskligt.

»Richard III« är en blodig historia. Vuxna och barn dödas och brutala scener avlöser varandra. Richard gör vad som helst för att inte tappa fästet, nå kungatronen och sedan inte ramla ner från den. Men vad händer när kvinnan är den som är den brutala?

€“ Vi är så vana att se män göra grymma saker både på scen och på film. När vi istället kastar om de traditionella könsrollerna synliggörs det brutala i sig. Texten framträder på ett nytt sätt och får ett nytt liv, säger Malin Halland.

Denna uppsättning, som hade premiär 8 mars och spelades våren ut, gav publiken en chans att se bortom könet. Att låsa upp de gamla föreställningarna om manligt och kvinnligt och istället ge en bild av makten och vad sökandet efter den gör med människan. Maktspelet är könlöst och längtan efter inflytande allmänmänskligt.
€“ Jag tror att de allra flesta kan relatera till makt. Den finns överallt i vår vardag och alla måste förhålla sig till den. Sedan kanske män och kvinnor närmar sig makt på olika sätt eftersom vi uppfostras till det, menar Malin.

Hon tror att en vanlig uppsättning av »Richard III« ofta stannar vid att väcka betraktarens medkänsla för Richard, som aldrig älskats av sin mor. Problematiken känns igen och får räknas som ett återkommande tema i både klassisk och nyskriven dramatik där manliga öden dominerar.
€“ Jag tycker att vi med den här uppsättningen tog ett steg vidare, eller åtminstone åt sidan, mot något annorlunda.

Uppsättningen gjorde oss medvetna om vår historia, menar hon, men genom Richards ondska drabbades vi också av vår samtid och aktuella händelser. Ondskan i sig blev plötsligt synlig när det var kvinnor som tolkade ett klassiskt manligt öde.

Bakslug Buckingham
På scenen sticker Malin Halland ut. Det hörs direkt att hon förstår vad hon säger och kan förmedla Shakespeares komplicerade vers, utan att tappa koncentrationen. Hon hittar sin egen ingång till språket och levererar varje budskap med stor trovärdighet. Ingen gång faller hon ifrån och blir osynlig. Tvärtom är hennes närvaro hela tiden påtaglig och tyngden i röst och kroppsspråk plockar fram det manliga med en imponerande självklarhet. Hon har nära till det komiska utan att för den skull tappa hertigens grymma och baksluga stil. Malins Buckingham flyter obemärkt fram och manipulerar stilfullt sin omgivning, utan minsta tillstymmelse till eftertanke.

Den givna frågan är hur det kändes att spela man, men Malin vill inte fastna vid en sådan enkel frågeställning. Hon vill hellre fundera kring vad en man egentligen är. Och vad är en kvinna? Det är så mycket mer än våra kön som definierar vad och vilka vi är.
€“ När vi under repetitionsarbetet hade genomdrag med några personer i publiken fick vi höra att de efter fem minuter glömt bort att vi bara var kvinnor på scenen. Så viktigt är alltså inte könet. Man fokuserar på andra saker.

En stark Mary
Malin Halland gick ut Teaterhögskolan i Malmö 1994. Via scener på Gotland och i Uddevalla hamnade hon så småningom på Unga Riks där hon gjorde Barnet i »Nora Schahrazades drömda liv«.
€“ Vi turnerade runt med pjäsen som blev en succé. Bland annat fick vi regeringens barn- och ungdomspris och jag fick Riksteaterns stipendium för rollen.

Våren 1999 sökte Malin till uppsättningen av »Popcorn« på Upsala stadsteater. Hon fick jobbet och det blev början på ett längre samarbete med teatern där hon medverkade i en rad föreställningar, som »Kungarna vid Fyris«, »Las Vegas« och den kritikerrosade »Susannas födelsedag«. När »Mary Wollstonecraft« skulle sättas upp hösten 2005 blev Malin tillfrågad om att spela huvudrollen.
Mary Wollstonecraft var en säregen kvinna och feminist som fann styrka i skrivandet och med en sällsynt självklarhet gick sin egen slingriga väg. Hennes dotter, Mary Shelley, är den välkända författarinnan bakom Frankenstein och publicerade dikter redan som tioåring
€“ Det var en stor roll och jag behövde lite betänketid men tackade snart ja. Mary var en oerhört stark människa och det var ett omfattande arbete att jobba med den rollen. Men det var också underbart att få chansen att göra en så stark kvinna.

Malins tolkning av rollen blev lovordad. Hon har en förmåga att ta in scenrummet med kraft och energi och rör sig med bestämda riktningar. Spelsättet präglas av koncentration och stort fokus. Hon gjorde en stark Mary och höll samma intensitet genom den fyra timmar långa föreställningen.

När regissören Anette Norberg skulle göra »Richard III« med bara kvinnor på scenen var det inte förvånande att hon ville ha Malin med i sin annorlunda tolkning av en grym Shakespearepjäs. Återigen fick hon gestalta en särling med stor integritet och hon menar själv att det finns likheter mellan hertigen av Buckingham och Mary Wollstonecraft.
€“ Karaktärerna är utpräglade retoriker och två väldigt fokuserade individer. De har båda talets gåva och har förmågan att dupera och styra sin omgivning. Det som skiljer dem åt är nog Marys rättspatos som hertigen helt saknar.

Malin blir Malte
Ensemblen i »Richard III« samarbetade länge med en koreograf för att jobba in manliga rörelsemönster i karaktärerna. Variationerna mellan hög- och lågstatus måste sitta i kroppen och det krävdes övning i att breda ut sig som kvinna. Malin är medveten om att viss generalisering är nödvändig för att hitta fram till något som kan kallas typiskt manligt. Män förutses ta plats, tala långsamt och bli hörda.
€“ Män är det rådande könet och vi studsar hela tiden mot mannen som norm. Jag har fått träna på att skratta högt, ta plats och vara bredbent. Sådant som är självklart för många män men som vi kvinnor sällan gör. Det har verkligen varit en process.

Under en workshop fick alla skådespelare improvisera kring manlighet. De fick klä sig i kostym, dansa som män och ta sig ett nytt namn. Malin Halland blev Malte Halland.
€“ Det var lite som att leka man och vi utnyttjade alla klichéer som finns. Jag tror att Anette Norberg ville ge oss vissa nycklar till manligheten som vi sedan hade användning för i rolltolkningarna. Men det kan aldrig bli annat än ett utanpåverk och det stannar där.

Kostym och skor blev också till stor hjälp i föreställningen.
€“ Fötterna är centrala i förvandlingen. Valet av skor och kontakten med underlaget är viktigt. Där hämtar man mycket av kraften.

Spela på främmande språk

Att spela Buckingham jämför Malin med att spela teater på ett främmande språk. Hon minns att Erland Josephson en gång beskrev hur det kändes att spela på engelska.
€“ Han sa bland annat att engelskan inte kunde ge honom samma associationer via orden. Blue säger inte samma sak som blå, när man har svenskan som modersmål. Precis på samma sätt har inte jag tillgång till det manliga språket eftersom jag faktiskt är kvinna. 

Shakespeares text är energifylld och uppmanar hela tiden till handling. Rytmen driver händelserna framåt i rasande fart och det finns lite utrymme för eftertänksamhet. Malin beskriver hur skådespelaren får kliva på och hänga med när versen tar över. Det är en krävande uppgift.
€“ Det har blivit extra tydligt hur vi på scenen är beroende av att få varandras motstånd. Motståndet ger den energi som behövs. Man kanske kan säga att texten på det sättet har vissa manliga drag som man som kvinna måste förhålla sig till. Texten tar plats och breder ut sig.

Malin vill inte att uppsättningen ska ses enbart som en genusföreställning, den aspekten får man ändå på köpet när man väljer att jobba med ombytta roller. Istället tycker hon att själva historien hamnar i fokus när alla roller spelas av kvinnor. Det är lättare att undvika en slentrianmässig tolkning och plötsligt blir den ofta spelade texten återigen synlig. 
€“ Historien som berättas på scenen är ju faktiskt det viktigaste på teatern. Vi är ju där för att berätta något för publiken.

Hon tycker sig se att hela teatervärlden är under förändring just nu. Men hon tror att det kommer att ta tid innan kvinnoroller får samma plats och tyngd som de manliga.
€“ När manliga öden skildras på scenen likställs de ibland med mänskliga dilemman. Det blir skevt eftersom bara halva befolkningen på jorden är män. Men nu händer det något, fler och nyskrivna pjäser får utrymme. Det är väldigt positivt.

Frida Gunnarsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *