Slut som individ

Okej, första hela veckan som heltidare och en måndag påbörjad. Om man ska försöka se det från den positiva sidan så är det lite som att gå runt och vara småhög hela tiden. Många skulle avundas den känslan som för mig är helt kostnadsfri.

Lite sömnbrist, vag huvudvärk och ett humör som man aldrig riktigt vet var man har. Kan tippa över och blir ett hysteriskt asgarv, men kan lika gärna flippa och resultera i hysterisk hulk-gråt över att korken till kaviartuben är borta. Spännande.

Är på jobbet senast 7.30 varje morgon och bör därför gå hem igen runt 16.00. Så blir det då inte alltid, vilket får till följd att jag liksom aldrig är hemma. Åtminstone känns det så.

Som grädde på moset och pricken över i:et har Julian fått en släng av übertrots (Nu tänker ni att det absolut har med ovanstående frånvaro att göra, men då vill jag poängtera att trotset visserligen eskalerat den senaste veckan men påbörjades redan långt innan jul.)

Jiiiisuus. Går det att vara sån helt frivilligt? Att prata med en vägg är smidigt och riktigt givande i jämförelse.

Men jag har en hemlig plan. Jag tar bilen ner till torpet och gräver en jättedjup grop som jag hoppar ner i. Sen kommer jag inte upp förrän jag är pigg igen och alla barn har slutat skrika, spotta på mig och rita på väggarna.

Eller så kommer jag upp när jag är hungrig. Eller vill kramas med David. För han är i alla fall snäll mot mig. Sådeså. Jag kan faktiskt också vara trotsig.


Okej, första hela veckan som heltidare och en måndag påbörjad. Om man ska försöka se det från den positiva sidan så är det lite som att gå runt och vara småhög hela tiden. Många skulle avundas den känslan som för mig är helt kostnadsfri.

Lite sömnbrist, vag huvudvärk och ett humör som man aldrig riktigt vet var man har. Kan tippa över och blir ett hysteriskt asgarv, men kan lika gärna flippa och resultera i hysterisk hulk-gråt över att korken till kaviartuben är borta. Spännande.

Är på jobbet senast 7.30 varje morgon och bör därför gå hem igen runt 16.00. Så blir det då inte alltid, vilket får till följd att jag liksom aldrig är hemma. Åtminstone känns det så.

Som grädde på moset och pricken över i:et har Julian fått en släng av übertrots (Nu tänker ni att det absolut har med ovanstående frånvaro att göra, men då vill jag poängtera att trotset visserligen eskalerat den senaste veckan men påbörjades redan långt innan jul.)

Jiiiisuus. Går det att vara sån helt frivilligt? Att prata med en vägg är smidigt och riktigt givande i jämförelse.

Men jag har en hemlig plan. Jag tar bilen ner till torpet och gräver en jättedjup grop som jag hoppar ner i. Sen kommer jag inte upp förrän jag är pigg igen och alla barn har slutat skrika, spotta på mig och rita på väggarna.

Eller så kommer jag upp när jag är hungrig. Eller vill kramas med David. För han är i alla fall snäll mot mig. Sådeså. Jag kan faktiskt också vara trotsig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *