Att leva med mina barn

Jag kör bara några exempel från dagen som började alldeles för sent. 06.50 kom jag ur duschen. Det borde varit 06.15.

Det är aldrig 06.15.

Frukost. Ingen vill äta yoghurten som de fick välja på ICA i måndags. Ingen vill äta brödet de valde på ICA i måndags. Rufus ska skära pastejen själv, hälla upp smoothie själv, duka själv, göra mitt kaffe, hyvla min ost, plocka ur diskmaskinen och mata sitt gosedjur. Han ska bre mackan själv (nån slags brödpyttipanna som han åstadkommit på diskbänken när jag försökte kissa ifred) . Den tar längst tid eftersom det inte längre är EN smörgås utan tjugofem små. Cirka tio minuter av tid som inte finns. Jag trycker undan paniken.

Julian jobbar i motsatt riktning och gör exakt ingenting själv. ”Mamma, kan jag få en macka. Jag vill ha leverpastej på. Kan jag få mjölk? Var ligger skedarna nu igen? Var har vi glasen? Var är mina kläder, vad ska jag ha på mig? Mamma, ska jag ha kalsonger?”.

– Det här är INTE Hotell Kantarell, Julian…

Tick tack. Nu är klockan plötsligt 07.36. Jag står med mascaran och försöker träffa rätt område i ansiktet. Från knähöjd (man riskerar alltid att trampa på någon): ”Mamma, jag måste också sminka mig!”. Svettas. Från hallen: ”Mamma, mina långkalsonger är alldeles KNÖLIGA, åhhhhhhh!!!! Jag HATAR dem!!! Jag tänker inte gå till skolan alls!!!”. Andas.

Ut i trappan. Klockan är 07.58. Den borde vara kvart i. Rufus ska låsa dörren själv, öppna den tunga porten själv, låsa upp förrådet själv, ta ut vagnen själv. Svettas. När vagnen är ute ska jag gå runt kvarteret med den, medan han tar genvägen genom skogen. Själv, naturligtvis. Jag tar inte fighten. Inte 08.03. Det finns kanske inte en enda fight jag tar vid det klockslaget. Jag lägger mig platt.

Julian är på nån Star Wars-planet och okontaktbar i en buske.

– Julian, du får gå till skolan själv nu.

Meningen upprepas fem gånger innan kontakt sker.

– Vaddå? Ska jag gå till skolan nu? Vad är det för dag?

Han går. Rufus går. Jag går. Alla åt olika håll. Jag fiskar upp Rufus på andra sidan skogen där han står och ser ut som ett ensamt (men glatt) hittebarn. Alla vuxna som går förbi tittar först på honom med sorgnsa ögon. Sen på mig med nedlåtande blick när de förstår att vi hör ihop. Jag pekar finger i smyg. Klockan är 08.07 och snedtittande tanter som går i promenadtempo med små jävla hundar leker med döden.

Lämnar Rufus. Kutar upp till skolan för att kolla att Julian kommit fram. Sen jobbet. Hem. Hämta bilen, hämta barn, åka till systerfamiljen, äta vansinnigt god middag. Hem. Leta parkering. Hitta parkering! Lagligt (viktigt för Julian…).

Går hem genom mörket. Julian går förbi vår gata, han är i Star Wars-mode igen.

– Julian! Här bor vi!

– Jaha… just det…

Upp för trappan. In genom dörren. Julian stannar upp.

– Mamma… vad gjorde vi ikväll?

– Men skojar du nu eller? Kommer du inte ihåg? Vi kom ju nyss från bilen!

– Nej, jag kommer inte ihåg. Vem var vi hos…?

Jag inser, han skojar inte.

Vi kör kvällsracet. Rufus gör välling själv, tar tandkräm själv (jag tittar bort vid det här laget), Julian duschar (”Ska jag tvätta mig också? Med två, eller?”) jag läser Harry Potter tills jag nästan somnar i en mening.

Stoppar dem i säng, utför pussprocedur: jag får en puss på varje kind och en på munnen. Sen en hård kram. Russian style. Upprepas två gånger.

Jag släcker och går ut. Segnar ner i farmors gamla fåtölj och sätter mig och skriver det här, medan jag springer ut och in i sovrummet några gånger för att rätta till täcken, hämta vatten, pussa Ior och svara på frågor som ”Tar polisen alla tjuvarna, mamma, eller finns det några kvar ibland…?”.

Nu är det tyst där inne sen en stund tillbaka. 21.49. Nu ska jag städa köket, vika tvätt, skriva och skicka ett nyhetsbrev, läsa en jobbtext och skriva en annan text som jag håller på med. Sen har jag en bok jag vill läsa. Och ett M jag vill prata med.

Tycker ni att det verkar gå ihop? Jag är inte helt säker.

6 reaktioner på ”Att leva med mina barn

  1. Puh? Jisses? Hjälp? Inget varar för evigt envisas de med att säga på min yoga. Det kan kanske trösta? 😉 Ha bästaste helgen!

  2. Nej, inget varar för evigt. Så sant. Och jag brukar ofta tänka på dem som är ensmstående på heltid… hur i helvete gör de? Man får anpassa ribbhöjden till förutsättningarna. Det är nog hela hemligheten. Kram på dig (er båda…) och ha en underbar helg!

  3. Otroligt bra och roligt skrivet. (Tors inte tanka pa inneborden av ordet ’blodtryck’.) €Mamma, jag måste också sminka mig!” hahahahaa jag bara dooor 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *