Plötsligt händer det. De bara leker. På sitt rum. I varsitt hörn, helt fridfullt. Pratar med varandra. Hjälper varandra.
Och jag sitter i köket och upplever nåt slags omedelbart vaakum. För tillfället har jag liksom ingen funktion i den här trion. Jag kommer mig egentligen inte för att göra nåt alls. Bara glor ut genom fönstret. Tills…
– Mamma! När ska vi äta?
Pju. Skönt. Jag behövs igen.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer