Jag ger upp. Fast bara en stund.

Jag trodde att det hade vänt i sjukdomsträsket. Men det visade sig att det liksom bara hade gått hela vägen runt och börjat om igen. Vi var nere på torget och kollade Alfons-film en sväng i eftermiddags. Det var ungefär vad de två klarade av. De orkade knappt gå hem igen. Julian klagade på huvudvärk och jag tog tempen.

Nästan 40 grader.

Vid det här läget är jag så nära att börja gråta som ett barn, att jag är tvungen att stänga in mig på toa en stund och hyperventilera lite. För det är fan inte okej, att bryta ihop över lite feber. Med veckans isolering i bagaget är man kanske inte helt stabil dock. Jag känner hur jag mår fysiskt illa av paniken som krälar från ryggslutet och upp över axlarna när jag tänker på allt jag måste hinna skriva och hur mycket som står på spel för att det här verkligen ska bli bra. Jag blundar en stund. Fokuserar på något annat. Kommer tillbaka. Och går ut.

– Du har nästan 40 grader unge. Hur kan du ens stå upp? Gå och lägg dig i soffan, genast.

Vi slår på teven. Klockan är nästan 17.00. Då somnar Rufus. Jag försöker väcka honom för jag vet att han aldrig kommer somna ikväll och jag ser hur mina dyrbara jobbminuter glider bort i horisonten.

Men det går inte, han är som en manet. En sovande manet som jag drar åt olika håll och försöker tala vett med. Maneten ger ingen som helst respons. Jag låter honom sova vidare.

Ute i köket gråter jag sen. Hejdlöst. För att jag är så obeskrivligt trött bara. För att jag tycker så synd om mina fina barn som är som två våta fläckar i soffan. För att jag bara köpt en burk ravioli till middag åt dem när de skulle behöva näringsrik och vällagad mat. För att jag vet att jag måste jobba hela natten om det här ska gå vägen. För att jag är trött på den här vintern som aldrig tar slut och för att jag är livrädd att taket på landet har rasat in. För att det är så långt till den 25:e och jag är bokstavligt talat pank. För att framtiden är så oviss och för att alla jävla familjer på den där Alfons-filmen är så inihelvete lyckligt gifta och hjälps åt och är så harmoniska och härliga och har sprudlande sexliv att jag bara vill KRÄKAS på dem. Jag vill inte vara med längre.

Sen snyter jag mig. Torkar mascaran. Det planar ut.

Och just nu är jag rätt glad att middagens jobbigaste moment består av att öppna en burk.

11 reaktioner på ”Jag ger upp. Fast bara en stund.

  1. Kallas visst bryta ihop och gå vidare.
    All min sympati, jag hade sedan länge varit en våt fläck själv.
    Kram! Och en tusen kramar till.

  2. Instämmer med föregående talare; ett litet sammanbrott då och då är bara sunt. Sen kommer man igen. Lätt för mig att säga iofs, jag har inga barn. Men om jag hade några skulle jag vilja att de var som dina 🙂

    • Men va fan K! Vilken helt jävla underbar sak att säga! Kärlek. Konstigt… var det inte en liten bris av vårluft som just passerade? Tack. Tack som fan.

  3. Frida gifta par med barn har inte sprudlande sexliv! Det är vetenskapligt bevisat av mig. Sen skickar jag iväg en stor styrkekram till dig också.

  4. Bryt ihop, bit ihop och kom igen. Det är så livet går vidare.

    När jag var i mitt träsk, i vab-uari du vet, ringde jag till mannen som var på tjänsteresa och grät. Klockan 5.30 på fredagmorgonen var mitt mått rågat och jag ringde och grät som en fjolla. Jag hade varit vaken sedan kl 4 och jagat jävla skitspringmask och måttet rågades. ”Kom hem”, snörvlade jag. ”Jag skiter i om du så tar en taxi hela vägen – kom hem!”. Men det gick ju inte.

    Och här är jag nu. En vecka har gått, en skör vecka då alla varit friska. Jag har fått vila och min mentala hälsa är tillbaka, nästan.

    Jag vet att även du fixar det här. Du kör ett nattpass i natt och det är nog inte det bästa jobb du producerat men du FIXAR DET. Och det funkar. För du kan reparera skadan när du fått några dagars vila.

    Vi vet vad du går igenom. Och sprudlande sex?! Du, jag är glad om jag ens orkar ha Bolibompa-sex…

    Kram!

    • Tack, Tiina. Ja, fan. Man klarar det mesta, det här är ju egentligen larvigt. Och jag är egentligen nöjd med mig själv nånstans för jag har fan inte höjt rösten knappt en enda gång, på alla de här dygnen. Men just ikväll blev jag bara sådär barnsligt uppgiven och önskade att jag hade någon att ringa. Det är nog sömnbrist och folkbrist och pengabrist och febersnor overload.

      Jag är jävligt glad att inte också jag är däckad, kan jag säga. Kram på oss, för att vi är grymma!

    • Ja, jag undrar också. Har inte sett en enda sexscen i Alfons… men alltid undrat. Var det pappan och faster Fiffi som fick till det?
      Usch förresten, de är ju släkt.

    • Nu skulle jag kunna ge en ingående beskrivning, men väljer att inte göra det. Ty det skulle säkert hamna i orätta händer och vips så sitter man i TV4-soffan och får försvara sig som mamman som porrbloggade sönder Alfons.

      Men så mycket vet man ju att det betyder halick på danska.

      Kul att ni vill kommentera! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *