Rakt nedstigande led

Min lilla (bokstavligen) mamma ringde mig idag. Hon hade lite att säga.

Bland annat att hon läst min blogg, vilket hon inte gjort på ett tag. Men på förekommen anledning hade hon lite ärenden hit idag. Hon berättade, med stor inlevelse, hur upprörd hon nyligen blivit av ett reportage i tidningen Buffé och att hon blivit helt galen vid frukostbordet den morgonen.

Jag skrattade så jag blev svettig.

– Jamenvafan! Är vi tillbaka i femtiotalet?! Vad vill man med ett sånt reportage?

Sen sa hon lite annat som jag inte återger här. Man vill ju inte att hon ska åka dit för nåt förtal eller så.

Vi debatterade en stund och var på samma lag, kan jag garantera. En och annan gen har väl hängt med och hoppat mellan 1948 och 1972.

Jag kan se min mamma framför mig, tuggandes fradga över Buffé. Med några smulor från frukostmackan (förlåt, smörgåsen… ordet ”macka” borde utrotas från jordens yta och SAOL) i mungipan, tröjan ut och in och glasögonen (det paret hon råkar veta var det befinner sig) på näsan. Framför sig har hon säkert en liten bukett snödroppar i en silvervas. I köket står alla köksluckor öppna och på köksbänken ligger ett par brända kalla rostade smörgåsar som hon snart tänker äta. Sen kanske hon går ut på stan en sväng och bär ut sin tekopp till köket. Men aldrig teskeden. Den ligger alltid kvar.

Ibland när jag kommer hem till huset och ingen är där, kan jag hitta den där lilla skeden där på bordet. Då känns det liksom extrahemma på nåt vis.

Min lilla (bokstavligen) mamma. Du är fanimig inte som andra.

Och jag tycker så mycket om dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *