Den förädiska vardagen

Veckorna kommer och går nu. Man går in i barn-mode och ut ur barn-mode. Det som kändes nytt och annorlunda är nu en vanesak. Och det har gått ett drygt år sen jag flyttade ut. Jag står inte längre utanför mitt eget liv och tittar in och konstaterar, med fascination, ”det var som fan… det var SÅ det blev alltså…”.

Jag lever mitt liv igen. Själva livet.

På gott och ont.

Det är klart att jag inte vill stå och betrakta mig själv, som ett freak. Det är klart att jag hellre vill leva, må hyfsat och inte ständigt vara i ett virrvarr av självinsikt och känslostormar. Jag vill vara en vanlig. Vad det nu är.

Men jag märker… när vardagen smyger sig in från vänster… att den är lite farlig. Den har motverkande effekt på självinsikten. Den tar mig tillbaka till lägen jag inte vill befinna mig i. Det är som att jag fallit tillbaka till tiden innan och när allt går på rutin så gör känslorna det också.

Jag har börjat bli osäker på mina egna förmågor igen. Frågar hur omletten ska vara, bryr mig om vilket intryck jag gör, är rädd att göra fel. Eller rättare sagt – börjar återigen tro att det finns ett enda rätt sätt att göra saker på. En av mina största lärdomar efter skitåren runt skilsmässan är ju att det absolut inte är så.

Det finns miljader sätt. Ett är mitt och det är rätt troligt att det funkar.

Så nu är jag på min vakt. Pratar med M och vi lovar varandra att inte sluta snacka om det.

För om man pratar om det så finns det. Och finns det, så syns det.

Och jag vill aldrig sluta se igen.

Never.

En reaktion på ”Den förädiska vardagen

  1. Det är så bra läsning. Jämt. Aha-känslan står som spön i backen på den här bloggen. Ut med Benke och Hellqvist på Dn:s baksida och in med Spikdotter. Eller kör var tredje vecka var åtminstone.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *