Det är inte för oss – det är för våra ungar

Nu blir det rakt på sak här.

För tiden är knapp. Tick tack. Ungarna växer som om det gällde livet och ett beslut måste ligga på bordet snart. Helst redan i slutet av nästa vecka.

Det gäller – rakt av – delad föräldraförsäkring i det här jävla landet. Vem kommer vara modig nog att ta beslutet? Vem vill ha sitt namn i historieböckerna – hen som gjorde det självklara? Som att sluta bränna häxor. Som att man behöver nåt slags förarbevis för bil. Som att det inte är okej att slå barn.

Det självklara. Den klarast lysande stjärnan på den politiska himlen. När någon vågar säga – ”Men kolla! Där är den ju! Den deladeföräldraförsäkringsstjärnan! Den ska vi följa, ety den leder oss rätt.”

Och nej. Vissa argument vägrar jag lyssna till nåt mer nu. Det är inte att lägga sig i familjers integritet och rätt att själva besluta över sin vardag. Enkelt – för det är inte vårt beslut. Enskilda familjer ska inte få bestämma hur vår gemensamma jämställda framtid ska se ut. Det här är inte en individuell önsketänkandefråga.

Den är en fråga som angår oss alla. Och framför allt våra ungar. För det är de som ska leva och verka i den där framtiden som alla pratar om. Det är de som ska leva med ojämställda löner, skev fördelning av skitgörat (saker som att storhandla kan inte kallas annat), väldigt olika chanser till karriärutveckling och chefsjobb.

”Men är det verkligen så då…? Jag upplever att… ” Ja. Så är det. Verkligen. För väldigt många.

Ska vi låta barnen ärva vår feghet och sunkiga syn på vem som är mest kapabel att vårda snoriga ungar? Och är vi verkligen beredda på hur ett icke-beslut kommer att forma våra barns karriärmöjligheter och familjebild? Mina söner – hoppas jag innerligt – kommer aldrig acceptera att ses som en andra klassens förälder. För med dagens siffror verkar det ju som att synen på män hamnar där någonstans. Kan män bara vårda sjuka barn till 36%? Ingen man jag mött älskar sina barn till 36%. Eller byter en blöja tills ungefär 36% är klart. De matar inte 36% av maten på en tallrik (eller jo förresten, det händer, men det händer oss alla för resten ligger på golvet, sitter i taket och i fejset på en storleende unge som säger ”VILL INTE!).

Så är det givetvis inte. De kör 100! Vi kör 100 allihopa. Vi går på knäna allihop, var och en på sitt sätt. Istället för att dela bördorna är vi dumma i alla huvuden och väljer istället att helt enkelt gå under?

Det är delad glädje som är dubbel. Delad börda är (kommer jag fram till, trots mina komiskt sopiga mattebetyg)…. halv. Eller? Och makten också. För börda och makt hänger ihop. Man orkar liksom inte hålla på och makta omkring så himla mycket om man har en sandsäck på ryggen och en febrig unge på bröstet hela natten.

Och ja. Det behövs. Och det behövs nu. För det påverkar allting. Barnens syn på hur ett familjeprojekt kan drivas, deras framtida önskningar och drömmar, kvinnor och mäns möjlighet att söka och få arbete på lika villkor – lönemässigt, karriärmässigt, självkänslomässigt…

Det är en signal som säger allt. Och lite till.

Den säger att vi alla, gemensamt, har ansvar för den framtid vi ska leva i. Den visar att vi alla är lika starka – och lika svaga. Att barn är liv – och att varenda minut är viktig. Att vi har lika stora krig att bekämpa, men också lika stor frihet.

Om femtio år. Om tjugo. Kanske om tio… (bortom nästa vecka någon gång, lär det i alla fall bli)

… där borta sitter mina ungar och pratar om 2014. Som ett av åren som var ”på den tiden”. Forntiden. På den tiden när föräldraansvaret inte delades lika från första dagen. De skrattar och skakar på sina huvuden – som de brukar göra när jag förklarar att jag bara kunde fota 24 bilder med min första kamera. Och att man fick vänta en vecka innan bilderna blev synliga.

Jag ser dem. Och jag ler, förmodligen lite igenkännande ändå. Åt metaforen. Vi måste ta en bild av samtiden. Skicka in den. Marinera den i framkallningsvätskan som är tiden. Och ut på andra sidan kommer något att bevara för eftervärlden. Något att vara stolt över.

Till exempel en jämställd framtid?

Och till dig som säger att ingen (och framför allt inte en oakademisk åsiktsmaskin som inte hänvisar till en enda undersökning eller källa i ett patetiskt blogginlägg, helt fritt från fotnoter) ska lägga sig i hur ni gör med er familjeplanering…

… till dig vill jag rikta ett välformulerat: jo.

För det är inte upp till er. Det handlar inte om oss.

Det handlar om ungarna.

6 reaktioner på ”Det är inte för oss – det är för våra ungar

    • Ja. Det är dags nu. Förstår inte att inte fler politiker ser vilken genomslagskraft ett sånt här beslut skulle ge.

  1. Egna barn eller inte – det är ju en jämställd framtid vi vill ha! Både du och jag och alla andra. Puss!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *