Ibland så är jag tyngdlös

Så sitter man här igen. På soffan med hela hallen full av återvinning. Efter att ha serverat mig och ungarna ljumna pizzarester från igår, djupsomnade jag på soffan med öppen mun och drömde att jag hade koll på läget i en fyrarummare. Vaknade med dregel på handen i en tvåa.

Ibland undrar jag hur mycket av ett liv som består av drömmar av olika dignitet och rimlighet. Många på natten, rätt många på dagen. Varje dygn mixas dem snyggt med verkligheten och blandar ut den så att den blir lagom uthärdlig. Drömmarna är min fix och min flykt. Oberäkneliga och helt förutsägbara. Min väg in och min väg ut.

In i skallen och ut ur den.

Jag drömmer som bäst när jag går och när jag kör bil. Eller i musiken. (Jocke har redan sagt det bäst: ”Så jag ökar i volym, för allt finns i musiken. Det är den som integrerar fantasin med verkligheten.” så jag går inte in närmare på den biten.)

Eller när jag sitter ensam utomhus på natten. På natten, fast vaken – då kan jag nästan allt i hela världen. Kollar upp, tittar ut, ser konturer som inte kräver något av mig.

Under helgen som just passerade satt jag två nätter på torpet och tittade ut på mörkret. Ensam, mitt på något som länge bara varit en dröm, men som numera förvandlats till konkret sanning. Från en tankebubbla till något som går att ta på. Mitt och M’s gemensamma projekt – drinkverandan – finns på riktigt. Den har tak, väggar och stengolv.

Den finns. Förvandlad från inget till allt.

Och det är en magisk plats att drömma vidare på. Dream on, som vi säger. Mot nästa projekt. Mot nästa sanning.

Grejen med drömmar är att de är sanna för mig. Jag skiter i vad som är verkligt. För känns det bra, är det bra och det är ändå upplevelsen som räknas. Även innan den blivit en konkret besvikelse.

Därför bor jag i Australien, är i London med alla barnen, visar dem världen, har en gäststuga på landet, kan bjuda alla mina vänner på restaurang hela tiden, lär mig nya språk, bor i en våning med öppen spis på Mariatorget tillsammans med M och har ett stenhus band vingårdarna i Toscana där jag sitter och skriver dag som natt.

Och ibland så är jag tyngdlös.

Och behöver aldrig någonsin passa tider på morgonen.

Men för att inte sväva bort alldeles varvar jag med att hänga tvätten, plocka ur diskmaskinen och spackla igen några hål i badrumsväggen.

Men när det är klart ska jag gå och lägga mig.

För i den här verkligheten kan man inte harva runt alltför länge i sträck.

Man måste ju få leva också.

På riktigt.

2 reaktioner på ”Ibland så är jag tyngdlös

    • Det är kanske det som är insikt som kommer med ålder – att drömmarna är lika mycket värda som verkligheten. Och att ingen kan påverka eller ta dem ifrån dig. Till skillnad från hur verkligheten fungerar… <3 Puss!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *