Att vara någon annan, att vara den man blev

”Ibland känns det som att jag liksom är utanför mig själv. Det är svårt att förklara, men det känns som att jag inte är jag plötsligt ibland.”

Det är den äldre som pratar och hans mamma lyssnar, hårt drabbad av igenkänning.

”Du behöver inte förklara, jag förstår så väl. Det var samma för mig när jag var i din ålder. Jag tror det ska vara så. Liksom, på vägen. Jag tror det är något man måste göra för att hitta sig. På nåt sätt. Se hela skiten utifrån. Hur ska man annars veta och få perspektiv?”

Som 13-åring berättade jag historier i tredje person om den som jag trodde att jag var. Jag kunde göra henne till vem som helst, när som helst. Dagdrömde om allt som ”hon” var. No limits. Ofta var hon en enormt kompetent deckarsnut som löste läskiga mördar-case på skumma bakgator i städer utan namn. Ibland blev hon upptäckt på gatan och fick den största rollen på den största scenen och vann de mest ärofyllda priserna. En gång simmade hon över Engelska kanalen. En annan gång fick hon i uppdrag att räkna alla kornen på en kilometerlång sandstrand – och grejade det.

Sen blev jag (hon?) hyfsat vuxen och undrade allt oftare: när jag skulle bli som de där andra brudarna runtomkring mig. Som hon och hon och hon. Sån där lyckad, med kappa, klackar och handväska och betald semester och massa viktiga saker att utföra. En sån som inte bara hade en frisör utan alltid pratade om ”min frisör”. De där underbara kvinnorna som alltid kom från någonting och var på väg mot något, medan jag mest satt och väntade på att något skulle hända. De där som läste linjer på universitetet och hade en plan, när jag körde enstaka kurser och knäckade extra för att slippa lån eftersom jag inte trodde att jag skulle få ett jobb någonsin. De där smarta kvinnorna som hade tålamod, förstod hur allt hängde ihop, kunde prata om det, resonera och namedroppa. Så många av dem som passerade på caféerna, barerna, bussarna där jag satt och brottades med mindervärdeskomplex.

Och väntade.

Väntade på att växa upp.

Sen fick vi barn plötsligt (rimligtvis inte så superplötsligt i och för sig, men ni hajar.) Och jag fortsatte att vänta, den här gången på att förvandlas till en mamma. Åren gick. Men det kom aldrig. Det har fortfarande inte kommit.

Men något annat, mycket viktigare, hände under tiden som jag väntade. Utan att jag märkte ett skit, så hade jag blivit jag. Tämligen hel och hållen. Utan att jag tänkt på det hade jag slutat jämföra, slutat sträva bort och istället… stod jag still.

Inte utanför mig, inte letande efter någon annan. Bara, rakt upp och ner – kvinnomänniska.

Som en sån där rysk trädocka. Eller en lök om man hellre vill det.

Jag då, jag sen, jag nu.

Skalen som hänger ihop, beroende av varandra. Håller om och gömmer. Bevarar och förvarar och håller ihop helheten så att den inte ramlar ut och försvinner iväg.

För försvinna är jag inte så sugen på nu när jag äntligen verkar vara något på spåren.

Jag tror jag är på väg att bli mig själv.

Där ser man. 43 år senare. Bra jobbat, kan jag tycka.

Jag som inte ens har tålamod.

En reaktion på ”Att vara någon annan, att vara den man blev

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *