Tack o hej, leverpastej

Imorgon har äntligen timmarna runnit ut för ett år som knappast kommer att bli särdeles sörjt. Det är som om att hela året haft en ödesmättad sorgkant, en melankolisk ton som vibrerat dygnet runt. En ton som aldrig tystnade, hur djupt vi än sov eller hur högt vi än skrek.

Alla giganter som lämnade, alla små som knappt ens fick börja leva. Alla liv som ödelades, all bottenlös sorg och frustration och panik. Orättvisor och lögner. De som har massor får mer och mer, de som inte har något alls får ännu mindre. Och jorden som skälver under våra fötter. Korallrev som dör och isar som smälter medan vi äter pulled kött och flyger till New York.

Skulden. Den kan vi gott bära. Det är inte mer än rätt att vår privilegierade värld kantas av ett ständigt dåligt samvete med tanke på allt vi får åtnjuta – inte minst trygghet och frihet (som knappast bör tas för given någonsin…).

På micronivå har 2016 präglats av ryggont, trötthet och lite mer än nödvändigt av något jag hatar att vara: uttråkad. Veckor som känts som en strid ström av kolasås, nätter av konstant och brinnande smärta, samma sak har avlösts av samma sak och jag har ibland vaknat med ett ryck. Kallsvettig i mörkret. Och det känns som att något inuti har gått förlorat. Något som en gång fungerade har slutat fungera. I perioder har varje dag känts som ett konstant lopp där någon hela tiden flyttar fram målsnöret så fort det kommer inom synhåll. Blytunga ben, mjölksyra, brännande tårar, brännande andetag. (Inte för att jag vet ett skit om hur det är att springa, men ändå. Tänker på gympan i 9:an, det duger nog fint som mental bild.)

Håller jag på att förtvina mentalt? Och orden har försvunnit. Ett par hundra varje vecka, det går i en rasande fart. Lusten att skriva, den rann bort i takt med att varje dag flöt ihop med den innan och den efter. Hela tiden dödstrött, hela tiden utan ork att ta mig för saker, utan sikte. Man kan säga att jag la ner delar av mig själv, lagt saker och ting på is, på hyllan. Inte permanent, men det kommer kosta på att lyckas få bitarna på plats igen.

2017 ska delarna tillbaka, har jag tänkt mig. Jag har redan börjat lite i smyg.

Detta kolasås-år. Rinn iväg, rinn bort. Fall över kanten, tack.

Du kommer vara saknad av ingen.

5 reaktioner på ”Tack o hej, leverpastej

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *