Jag kan något

Jag har alltid sett på mig själv som en människa som inte är bra på nåt särskilt. Inget specifikt. Jag har lite bollsinne, sure. Min meditationsersättare är att stå och sula boll med nån som tar emot och kastar tillbaka. Åker slalom fort och gärna – absolut. Men inget jag kan tjäna pengar på.

Är inte särskilt praktisk (jag är ju kvinna), kan inte hålla ordning och sortera direkt, kör bil rätt bra, men det är ju främst transport. Jävligt dåliga ekonomiska utsikter där också. Kan inte packa systematiskt, mår dåligt av logistik och planering. Pratar och lyssnar en hel del i livet, men det är som att det inte räknas som ett skill, även om jag märker att världen blir allt fattigare på personer som gör den senare biten – lyssna. Och faktiskt höra. Alla vill bara prata om vad de själva åstadkommer. Det är som att de har ett stort behov av att legitimera det de spenderar sina jordliga timmar på. De vill ha ett vittne och någon som bekräftar att de gör rätt sak.

Jag bekräftar gärna. Och söker samma sak. Bekräftelse. Don’t we all. Vara meningsfulla. Det vill vi alla.

I min terapi pratade vi konstant i ett år (bitvis två gånger i veckan…) om mitt bekräftelsebehov. Jag hade, den hårda vägen, fått lära mig att det var för stort och var besatt av att undersöka varför det var så. Ville hitta min brist? Vill veta vad som saknades. Efter lång och gedigen analys visade det sig att det var tämligen normalt, det där behovet. Det var inte större än andras. I själv verket handlade det om att vara människa, tydligen. Det visade det sig att alla har behov av att vara älskade av någon utanför en själv.

Jag kunde slappna av. Jag var hyfsad.

Sen tog det åtskilliga år att kunna hänga med mig själv. En timme här och där var bra, till en början. Sen nåt dygn. Förra årets sommarvecka på torpet var olidlig och något som jag genomled på ren envishet.

Nu är det annorlunda. Jag är här själv igen. Och jag pallar med mig. Jag är i chock. För jag är just nu inte ensam – jag hänger med en helt ny sida av mig själv. Hej på dig. Kul att ses ändå.

Så. Back to att inte direkt kunna nåt.

Nej. Jag kan inte mer för att jag kan leva med mig själv. Det är inte som att jag också hade en dold snickare inom mig som plötsligt förkroppsligades och började bygga drinkveranda (tyvärr). Eller att jag plötsligt njuter av att vika saker och packa systematiskt. Eller kan planera, göra Exceldokument, tänka att det är en dag i morgon också, har börjat meditera och fått gröna fingrar.

Jag kan lika lite fortfarande.

Eller lika mycket.

Men jag kan fortfarande prata och lyssna. Jag inser fortfarande att mina vänner är mitt allt, att jag är liten lort utan dem.

Och jag skriver. Hörni. Jag skriver! Jag är ostoppbar! Det rinner ur fingrarna. Som att alla orden legat där, längst ute under naglarna och när fingrarna möter tangentbordet blir de fria, till tonerna av Feist.

Mörkret sänker sig. Grannarna har åkt. Det är tomt.

Och jag skriver.

Jag kan inte mycket, men jag tror i alla fall att jag har hittat något. Efter alla dessa år landar en stor och mäktig känsla av att jag behärskar.

Och det får mina ögon att tåras.

I orden finns ni alla som varit stora och små delar av mina timmar i världen.

Ni gör att jag kan skriva. Att jag kan något. Det är ni som gör det. Tacksamheten vet inga gränser.

Nu rinner tårarna, lika enkelt som orden från fingrarna ner i tangentbordet.

Och jag själv är här och kan torka dem.

Det är en skill jag har.

Det är något jag kan.

Bland annat.

Köp Efter Morris här: