Så blev det natt. Midsommarnatt. Regnet faller och droppar precis som tankarna mot en trött hjärna. Dripp dropp. Dripp dropp. Renande, sköljande. Kyler ner och lugnar.
Jag fick en avhyvling av min terapeut häromsistens. Hon tycker inte att jag återhämtar mig, hon tycker att jag PRESTERAR återhämtning. Och det är tydligen inte återhämtning. Jag hör vad hon säger och försöker så gott jag kan. Men att göra ingenting är en omöjlig ekvation för en sån som jag. (Och då har jag ändå aldrig hajat ekvationer överhuvudtaget – jag begriper regn, inte matte.) Jag läser fyra böcker samtidigt, skriver på tre olika texter samtidigt, tar “ett litet möte bara” och vet inte vad jag håller på med.
Jag är inte så smart. Fast M säger att jag visst är smart, bara kanske lite förvirrad över situationen. Igår stod jag med en brieost och en grönmögelost på Ica i fem minuter utan att kunna välja vilken av dem jag skulle ta. Jag tog båda, drog kreditkortet och tänkte att det ordnar sig.
Det ordnar sig.
Det måste ordna sig.
Så tänkte jag och gick in i midsommarfirandet med öppet sinne och ångesten på behörigt avstånd. Värre saker har inträffat och jag är i grunden ett geni.
Det gick vägen. Natten är här och jag har varit vettig hela dagen. Älskar att skratta, älskar att dricka vin, kasta pil och dansa med ungen i vardagsrummet. Älskar ungarna, älskar kaoset, regnet, samtalen och M’s flyktiga kyssar i nacken när jag diskar monsterdisken. Jag vill alltid vara här. Jag vill aldrig gå hem.
Så jag är kvar. Trots att alla andra gick. För jag vill inte att det ska ta slut. Vill inte att något ska slut, allra minst livet. För det är ju nu det börjar, right?
Har det inte precis börjat? Det är så det alltid känns – som att det just börjat.
Och regnet faller och droppar, precis som tystnaden och mörkret.
Jag tar ett sipp vin till och tänker att jag vill vara med. Det får inte ta slut. Inte än på ett tag.
Det kan ju vara början på nåt jävligt stort.
Det är aldrig slutet.
Det är alltid början.
Alltid.
Köp Efter Morris här:
❤❤❤
Jag <3 dig!