Jag scrollar igenom redaktörens kommentarer. Jag märker att jag kisar lätt med ena ögat, som om det skulle göra det hela lindrigare på något sätt. Som att en eventuell avrättning blir lite mildare om den är suddig eller om jag bara upplever den till hälften.
Jag scrollar. Kisar. Och mår lite, lite illa. Två års arbete. Jag ser framför mig hur det hängts upp, som en piltavla. Varenda kommentar sticker i huden. Jag är min egen woododocka av tunna halmstrån och säckväv. Kanske jag håller ihop, kanske jag faller isär.
Allt är på låtsas, men också min enda verklighet.
Då och då stannar jag till. “Snyggt” står det. Okej. Det var ju bra. Men ett ynka litet “snyggt” gör ingen bok. Ett antal “stryk” kommer. Det är bra. Tycker bättre om “stryk” än “skriv om helt och hållet”. Jag scrollar på. Det kommer ett “snyggt” till. Och sen ytterligare några stycken.
Efter tio minuter är dokumentet slut.
Det är slut och jag lever fortfarande, det vet jag för jag har kramp i ena benet. Jag reser mig. Går ett varv i lägenheten. Tittar ut genom fönstret och tänker på att skrivandet är en fysisk aktivitet. Händerna som förlängning av tanken, orden som slutprodukten av miljontals sammanslagna idéer, inre arméer som rammat pannbenet, studsat mot tinningarna, rusat genom den gråa massan dag som natt.
Allt står på spel varje gång jag sätter mig vid tangenterna. Hur står jag ut? Varför vill jag det här? Vad är det som drar i mig och som aldrig släpper taget?
Jag återvänder till datorn och scrollar baklänges, den här gången med båda ögonen i dokumentet. Jag måste ha missat något riktigt smärtsamt. Nånstans här finns en brutal sågning, en mullrande giljotin som slår igen med en köttig smäll som går genom märg och ben och ryggrad.
Men det står bara samma kommentarer, fast åt andra hållet.
Jag lever fortfarande.
Jag tar ett glas vatten. Munnen är torr och hjärtat håller på med sitt, fast mycket snabbare än det brukar. Jag stänger ner dokumentet. Men det räcker inte, så jag stänger även datorlocket. Och lägger datorn i ett annat rum.
För en stund är allting borta. Men inuti dröjer sig något kvar. En känsla jag känner igen.
Först efter en stund förstår jag vad det är och varför det känns så bekant.
Jag har gjort det igen.
Jag har skrivit en bok.
Jag.
Har skrivit.
En bok.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer