Jag vet precis hur och när det började. Jag vet datum och klockslag för när jag förstod vad jag skulle ha allt det här outtröttliga skrivandet till. Det var på kvällen torsdagen den 16 september 2010, någon gång strax efter 18.00.
Skrivandet har varit närvarande för mig så länge jag kan minnas. På papper, i datorer, i huvudet. Formuleringarna och beskrivningarna, ett sätt att förstå.
När jag för några år sen harvade mig igenom en förunderlig och nattsvart period i mitt liv, förvandlades den lättsamma, happy människan till en vandrande trasdocka, omgiven av mörker. De mest basala funktionerna slogs ut och gick sönder. Jag blev ur funktion. Drev runt som ett spöke – eller kanske mer som en gas? – i tillvaron.
Under den här perioden var det skrivandet som höll mig flytande. Tangenternas smärtsamma hammarslag höll mig sällskap och gjorde mörkret mindre kompakt. Jag fyllde min blogg, dag efter dag rann texter ur mig i en strid ström. Det kliade i själen och det enda sättet att få snurret att tillfälligt stillna var att frysa fast det i text. Endast då blev det lugnt en liten kort stund.
Nåväl. Nog om det.
Sakta men säkert återvände jag, återuppstod i ny uppdaterad version. Förbättrad, vässad och med en helt ny förståelse för livets svarta hål. I samma veva fyllde jag år och fick två bokformade paket av min partner. Det ena innehöll boken ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” (som jag för övrigt varmt rekommenderar om du kan hitta den – vilket kan vara en utmaning) och det andra innehöll…
… en bit av mig själv i pappersform. Bokstavligt talat. Svart på vitt.
Han hade tankat ner hela min blogg och förvandlat den till en bok (IT-snubbar kan tydligen göra såna saker…). 400 sidor tung. Min förvandlingsprocess i fysisk form.
Jag kunde inte prata på tio minuter (vilket är osannolikt – vet alla som träffat mig).
Där och då fattade jag att de där nattliga textmötena faktiskt hade räddat mig från den totala avgrunden. Att de här 400 sidorna var det enda som stod mellan mig och ett sorts mörker jag knappt ens vill tänka på idag. En skör vägg av trycksvärta. Här fanns förklaringen och koden, här fanns kartan, här fanns raderna som gjorde mig begriplig inför mig själv. Processen – ord för ord.
Läkning i bokform.
Nu, flera år senare, hjälper jag andra att gräva fram sina ord och hitta den där koden. Omvandla tankar till trycksvärta (eller digital pixelsvärta?). Den kvällen fattade jag att det var det som jag ville göra. Att mitt skill även kan komma fler till del. Kanske för läkning, kanske för att boosta kreativiteten (den finns hos ALLA – bara olika djupt gömd under allt vuxenliv), kanske för att något tappats bort längs vägen, kanske för att kommunikatörshjärnan kört fast, kanske för att det finns en hel bok där inne i bröstet.
Eller bara för att det är sjukt kul att hamra på tangenterna.
Vips så har det blivit 400 sidor.
400 sidor av dig…
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer