Jag jobbar

Andra dagen nu. Känns som på den gamla goda frilanstiden när jag redaktörade för en lokaltidning. Fast hundrafemtio gånger roligare. Minst. Sitter och kläcker skrividéer på ämnen som intresserar mig och där min bakgrund och min erfarenhet faktiskt spelar stor roll (… och när ni får veta vad jag skriver om kommer vissa av er inte kunna sluta garva…). Mitt senaste år har blivit en tillgång.

Igår hade jag svårt att fokusera. Det fladdrade i hjärnan och mellan artiklar. Skrev en rad här och där och försökte binda ihop. En usel teknik som jag helt ofrivilligt föll in i. Sen sov jag på saken, förkastade det mesta jag hade gjort och började om imorse. Skriva är ingen quick fix direkt. Inte om det ska bli bra.

Och nu känner jag hur det kommer tillbaka. Inte som att cykla, mer som att åka slalom max en gång per år efter att ha bott i en skidbacke hela barndomen. Lite stappligt i början, lite ovant. Men man känner direkt igen känslan och den är skön, men först efter ett par timmar kan man köra med hyfsad säkerhet och öka farten. Sen är det massa nymodigheter med liftkort och sånt som man måste vänja sig vid. Efter några åk i samma backe börjar man känna igen lutningen och guppen. Man följer strukturen på snön och hur den förändras med temperatur och slitage. På eftermiddagen är man redo för vilken svart backe som helst. Puckelpist. När man kliver in på After Ski-plejset sitter allt helt i ryggmärgen.

Sen får man träningsvärk och går och lägger sig tidigt.

Ungefär så. Om det skulle slumpa sig så att jag kan fortsätta jobba med det här kommer jag att bli en mycket mycket lycklig person.

Nu After Ski! Eller lunch.

Det är vilket som.