Solen väckte mig i morse. Hör inte till vanligheten sommaren 2012. Tog med mig morgonkaffet ut på gräsmattan där jag sen blev liggande. Timme ut och timme in. Med P1 som sällskap.

Jag hörde ett reportage om en kvinna som jag läste en intervju med tidigare i våras. Tror det var i Filter. Tror hon heter Annika. Hon hade en svinjobbig uppväxt och har självmordsförsök i bagaget. Där ligger man i lä. Nu klättrar hon på alla berg i hela världen. Ensam. Hon verkar ha hittat sin grej.

Hon berättade om hur hon suttit på berg och väntat på stormar som ska blåsa över. I sitt tält. 40 sekundmeter. Orkan. Hon fyllde tältet med sten och byggde murar för att inte stryka med. Hon kan vänta i dagar, ensam i sitt tält. I d a g a r kan hon vänta. Ibland sju. Ibland fem. Utan att göra NÅT. Inga böcker, inget Facebook, inget att fixa med. Bara sitta och lyssna på stormen. Och vänta.

Jag vred mig på min solfilt. Jag är inne på drygt 24 timmar. Jag har promenerat en mil, tränat, läst, jobbat, lagat mat, städat bilen inuti, vaxat den utanpå, åkt till Vingåker, löst korsord, skrivit mail, skriksjungit i köket till en hel Kentlista…

Är det jag som är störd eller är det hon? Nej. Ingen av oss. Jag tror vi bara är ändarna på nån slags tidsuppfattningslinje.

Men det börjar gå bra nu. Jag är i nedvarvningsspiral. Den enda jag pratat med idag var snubben på macken.

– Jo… det är såhär… jag tvättade bilen igår… och det blev liksom lite repor på huven… Vad kan jag göra? Min pappa kommer inte bli glad.

– Hm. Jahaja. Vad har du gjort då?

– Jag vill helst inte prata om det. Man kan säga att jag tvättat på mitt eget lilla sätt. Men skit i det. Vad har du för grejer?

Han var snäll. Och förstående. Fick en känsla av att han gjort samma sak när det begav sig. 500 spänn fattigare styrde jag tillbaka till torpet och spenderade hela eftermiddagen med nåt jag annars inte brukar prioritera – bilvård.

Så allt är bra. Jag gör det här och det går bra. Jag utmanar min största ensamhetsskräck och jag hanterar det.

Men det är den här platsen. Ensam hemma i Årsta är inte samma som ensam här. Jag somnade med min bok vid tolv inatt. Halv ett vaknade jag genomsvettig av mitt eget skrik (låter dramatiskt, men det var precis så). Det var mörkt. Gardinen såg ut som en stor lunga där den drogs in och ut från det öppna fönstret.

Drömmen. Den om mig, barnen och deras pappa. I den belägrade staden. Den där jag sprang med femåringen i handen och de sköt på oss, från överallt. Den där jag känner hur hans hand glider ur min och jag drar upp honom för han kan inte springa längre. Trycker honom mot mitt bröst och ser att hela hans axel är bortskjuten. Blod överallt. Och jag springer, springer, springer och springer. “Det blir bra älskling… det blir bra… Det blir snart bra…” fast jag vet att det inte går att säga något mer än det och att det aldrig mer kommer att bli bra.

Han dör i mina armar.

Precis innan jag vaknar inser jag att jag inte har en aning om var Julian är. Och jag skriker. Vanmakt.

Mina barn. Jag saknar er. Jag vet att ni har det bra, men jag har ont i den där jävla livmodern.

Det blir bra. I verkligheten blir det faktiskt det.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: