Precis när jag egentligen tänkt rycka upp mig, rent textmässigt, så kommer verkligheten emellan. När det inte går att krysta fram en vass rad eller ett skön ordkombo som får en att tänka “yes, där hände det nåt plötsligt”. När det inte går. När saker kommer ikapp och förflutna år kommer upp som en käftsmäll.
Som en Terry Gilliam-hand från ovan. En fejkad och elak gud som pekar på MIG. Du där. Hey. Vad sysslar du med?
Begravningar gör sånt med en. När man står och tittar ner på en kista, täckt i levande blommor. Runtomkring och ovanför virvlar löven som givit upp.
Kretslopp. Död. Liv. Det går runt.
Då vet man plötsligt vad som skiljer saker från varandra. Ett hjärta som slår. Något så skört som en enda muskel som regelbundet slår. Det är det enda som skiljer oss på gräsmattan från kistan i jorden. Det är bara ett par meter ner. Men det är ett avstånd som skapar skillnaden mellan ett levande leende och en förlamande sorg hos några av de personer som jag bryr mig så mycket om. Det som skapar skillnaden mellan framtid och något som avstannat. Då och nu.
Som ett papercut. Ett preciserat svidande kirurgiskt snitt mellan då och nu.
Ett snitt i vardagen. Blod sipprar ut och man blir plötsligt medveten om att det finns en fysisk förgänglig kropp och något som är dess motsats.
Och då ser man så tydligt – det är inte det som försvinner som är svårt. Det är det som är kvar. Minnen. Människor och sorg. Saknaden och bristen.
Löven. Blommorna.
Vardagen.
Livet efteråt.
Det blir inte som innan.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer