Så är den här. Julian och Rufus sista natt på Åmänningevägen.
David flyttade ut idag och lämnade ett kaos utan dess like. Just nu sitter jag i köket och skriver på hushållets enda bord – mitt gamla skrivbord från flickrummet i Trosa. På det här har många dagbokssidor författats och läxor gjorts. Cirkeln sluts en smula. I bäddsoffan ligger mina barn och tycker att livet är konstigt (sängen åkte med pappan). Spotify är den enda kontakten med yttre världen. Teven är borta. Radion har han tagit. Jag har ingen vattenkokare och är för lat att sätta en kastrull på spisen just nu. Förresten vet jag inte var kastrullerna är. Så kaffe känns lite som en utopi i nuläget.
En del av mig vill bara maratonpacka tills allt är klart, utan paus. En del vill bara hoppa ner i valfri kartong, stänga locket och aldrig mer öppna. Jag vet ärligt talat inte hur det här ska gå till, rent fysiskt. Jag har drygt 72 timmar på mig, varav 24 borde vara sömn (men inte kommer vara det), 24 borde vara jobb (men inte kommer vara det). Det återstår 24 timmar. Och så vitt jag kan se räcker inte det.
Ja. Herrejävlar. Men det är ingen idé att beklaga sig. Verkställ, är mer tongången.
Så här hinner jag inte sitta och klaga. Jag har obegränsat med gammal skit från ett fjortonårigt äktenskap att gå igenom.
Köp Efter Morris här:
Ha ha! Det låter oerhört funktionellt. Köket är vitt. Så var det med det. Annars gillar jag rött så jag tror att det ska få bli vit och rött. Eller iaf färgglatt. Ut med det nordiskt avskalade, in med liv.
Snart är det över kära du. Vad blir det för färg i nya köket? Bara så jag vet, om jag ska sticka en disktrasa åt dig.
kram kram