Sådärja. Nu är de tillbaka och sover i sina sängar. Mina helt fulländade barn.

Det krävdes lite logistik och nyckelplanering för att få ihop allt med konferens och hämt och lämn. Mormor och morfar. Ja. What can I say?  Utan hjälp klarar man sig inte som ensamstående. Så enkelt är det. Underbara vänner hämtade dessutom hem båda två idag och jag åkte direkt dit för att plocka upp dem när jag hade konfererat färdigt.

Rufus var som en liten våt trasa av trötthet. Julian kunde inte sluta pussas. Vi fick middag och jag kände en liten “hur-fan-gör-jag-nu-då?”-klump i magen när det började dra ihop sig till hemgång. Vi var slut alla tre. Och hade lång väg att gå, genom hela Årsta. Jag hade min trunk och en välfylld handväska dessutom.

Redan efter tjugofem meter insåg jag att Rufus aldrig skulle greja promenaden, hur långsamt vi än gick. Så jag satte på mig stålmorsan-dräkten och tog honom på ryggen och flög hem.

Nej. Det gjorde jag inte.

Jag tog honom på ryggen och gick hela vägen hem. Betydligt jobbigare. På torget fick jag pausa och hade jag inte haft några spärrar så hade jag kaskadkräkts i fontänen. Min fysiska kondition lämnar en del övrigt att önska för tillfället.  Jag tänkte att Årsta torg kanske skulle vara det sista jag såg innan jag dog. Det kändes värdigt trots allt.

Sen tog vi sista rycket och tog oss hem.

Nu ligger de där inne. Jag öppnar dörren då och då för att kolla att det verkligen är sant.

Och det är det. Varje gång.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: