Filten

Jag visste det. Redan när vi fick den av mammas vän i present när han föddes för över fjorton år sen visste jag det. En liten barnfilt, ett lapptäcke i blått och rött, med blommor och mönster. Mjuk som bebishud, gjord med kärlek och omtanke för att värma en liten ny kropp i världen. En liten kropp som kommit ut ur min kropp.

Jag visste det när jag tog emot den. Att den skulle bli svår med tiden. Att han skulle ligga under den och på den och växa och växa och växa. Att jag inte skulle kunna hänga med och förstå, att han hela tiden skulle ligga steget för mig – aldrig tvärtom.

Som nybliven förälder var jag paralyserad de första tre månaderna. Inte direkt en rädsla för att vara dålig eller otillräcklig eller inkompetent, inte så. Jag bara tyckte att det var obehagligt. Det hände att jag glömde bort att han fanns och blev nervös och irriterad när jag kom på det. Det var så mycket med honom som jag inte fattade. Tänk om han tappar en arm när jag klär på honom? Tänk om jag inte tycker om att vara förälder? Han verkar så klok där han ligger och sprattlar, han kan saker som jag tappat bort – kommer jag någonsin bli lika klok som han? Vem är jag nu? Vem tror han att jag ska vara?

Innan jag födde honom tänkte jag att föräldrar är av en annan sort än vi andra. Alla som har barn förvandlas till någon annat över en natt. En stabilitet skulle infinna sig. Naiviteten visste inga gränser. Jag trodde att han skulle innebära ett streck, en markering, ett slut och en början.

I själva verket innebar han en fortsättning.

Det blev inget avbrott och allting fortsatte. Jag fortsatte. Han visste ingenting annat så han fortsatte han också.

Jag rensar på loftet på torpet. Huset vi köpte när han var fyra år och som blev mitt när hans pappa och jag separerade vintern när han skulle fylla sju. Jag skulle plocka undan lite, för nu när han är fjorton behöver han inte pekböcker, målarböcker, lego, dinosaurier, smurfar.

Och han behöver inte filten längre heller. Jag hittar den i en kasse med lakan och dukar, värdigt vikt.

Jag stryker handen över mönstret och försöker förstå att tiden passerat. Han behöver den inte nu, men det gör jag. Jag drar tummen och pekfingret längs kanten, tittar på den perfekta sömmen, den omsorgsfullt vikta kanten, de små kvadraterna som formar den stora.

De små delarna som skapar den stora oöverskådliga helheten. Cellerna som bildar kroppen. De enstaka stegen som gör den långa stigen.

Dagarna som blir ett liv. Åren som blir ett sekel. Alla sekel som blir en historia.

Stjärnorna som gör en natthimmel i all evinnerlig tid.

Och under den himlen sitter jag. I mörkret. Med en filt i handen och ett tryck över bröstet och saknar alla hans åldrar.

Sen går allting vidare.

Det fortsätter.

Det fortsätter härifrån.

6 reaktioner på ”Filten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *