Den vertikala tiden och klockorna som slår

Solen tänder upp de välkända gatstenarna på torget utanför. Jag skruvar mitt numera ganska gråa hår, ögonen har fastnat i ett stirr, på väg ut ur sina hålor. Så utmattad att hela världen gungar när jag rör mig, för jag har inte sovit på många vibrerande nätter nu. Ändå är jag inte trött, inte innerst inne.

Bara fullkomligt livsavslappnad, skulle jag tro? Ultra rapid. Som att jag inte behöver vara på helspänn längre. I alla fall inte just nu. Som att jag faktiskt upplever ”just nu”, vilket i sig är något oerhört.

Ögonlocken sänker sig sakta. Vilar en stund. Rör sig uppåt igen.

Jo. Det är sant. Världen här är. Jag är här. Och inget av det jag upplever är en dröm.

Det är saker i omlopp. Saker som är på väg att ta slut och andra som inte ens har börjat. Det är till exempel slut på att sova i vardagsrummet. Slut på jobbhögar av block och böcker på golv, pallar, köksbord och fönsterbrädor. Slut på tomhet och stillestånd och kvällsapati. Den där tyngden som sjunker och sjunker genom ensamheten, kanske är det också slut på dess irrfärder genom kroppen? Kanske är det slut på alla de rastlösa tankarna om att något inte är som det ska, att något saknas?

Det är inre revolution på gång. Det är dags för mod och anpassning. Nu reser sig livet upp och förväntar sig något annat.

För plötsligt stämde allt. Tiden blev vertikal, som en ryggrad.

Klockorna slår. Tiden vandrar. Sanden rinner. Jag hör den. Hur den rasslar genom vardagen.

Nu vill jag inte lyssna ensam längre.

Jag vill höra tiden gå och känna pulsen leva i din hand.

Men nog med pretto-poesi-dravel, för bövelen. Det jag försöker säga är: nu flyttar vi ihop.

Skulle det ta sån jävla tid att komma fram till det?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *