Tomhet

Julian grät den sista timmen av den här barnveckan. Han ville inte att jag skulle gå. Och jag har inga bra saker att säga. ”Det blir bra, ni kommer ha en jätterolig vecka”. Men vad spelar det för roll. Han har inte ens tidsperspektiv nog att förstå hur lång en kvart är.

Vi hade en störtskön söndag på Tekniska Museet tillsammans med… ja… lite folk. Det var en bra dag. Och då är det svårare att skiljas åt. Men till slut gick det. Jag lovade att stanna och se början av en film tillsammans med honom, sen tog jag min hockeytrunk och gick med ett hål i bröstet. Ett hål av saknad. Ett nostalgihål som inte blev mindre när jag klev upp på Östermalmstorg där vi stått alla tre och lyssnat på kyrkklockan bara åtta timmar tidigare. Jag såg Rufus i solskenet. Jag såg Julian springa över torget. Jag såg oss tre. Tillsammans.

Nu är vi isär. Och det känns tomt. Igen.

Jag har tidsperspektiv för jag är ganska vuxen. Jag vet att det blir bra. Men hålet känns, det känns så mycket att något saknas. Jag blir galen av att tänka på deras leenden, deras skratt, deras knäppa lekar. Jag blir galen. Jag vill bara slåss och skrika: ”Ge mig tillbaka mina barn! Deras tid, deras barndom! Jag vill inte förlora en minut till!”.

Men det går inte. För det funkar inte så.

Jävla skitvuxenvärld.

3 reaktioner på ”Tomhet

  1. Gråter igen som så många gånger av dina ord, av din verklighet! Det smärtar mig. Tar en del av din smärta! Puss

  2. Tack fina ni! Det är obeskrivligt smärtsamt. Man måste vara stark. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här. Jag vet att man överlever. Men fan. Det hjälper inte mig när saknaden är som värst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *