En helt ovanlig söndag

Tekniken är inte på min sida. Just idag känns det som mycket litet varit på min sida egentligen. Datorer och uppkopplingar som jävlas, min nya iPod touch som inte vill samarbeta och idag är en dag då jag inte ens överväger att gå och starta bilen. Fick visserligen sovmorgon, men vad hjälper det. En timme senare exploderade mina sköna kaffeuppfinning och hett vatten och kaffepulver spreds över hela interiören. HELA interiören.  Julian skulle iväg till en kompis och på grund av kaffeincidenten blev vi försenade och småjoggade genom Årsta tills Julian fick håll.

Eftermiddagen förlöpte lugnt. Rufus och jag fikade med syrran och lilla kusinen i en park tills hjärnorna kokade sönder av värmen. Då gick vi hem via ICA Årsta. Handlade och hämtade lite paket. Gick hem och slängde i en tvätt och begav oss iväg för att hämta Julian igen.

Då händer det där som jag visste skulle hända ganska snart. Vi möter David. På väg hem på cykel.

Först ser han inte att det är vi. Sen stannar han och vi pratar.

Jag hamnar i ett intressant läge som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Jag parallellanalyserar. Samtidigt som jag för samtalet med honom så står jag också vid sidan om och kan iaktta det som händer. Tolkar det som sägs och finner en helt overklig distans (kan bero på att jag överlägset behöll solbrillorna på och vägrade konsekvent att ta av dem… han såg inte mig, men jag såg honom) . Vi står inför en helt ny situation där vi möts under helt nya omständigheter. Omständigheter som ingen av oss kan ignorera. Det är som en filmscen.

Rufus berättade glatt om Grönan-besöket igår men efter en stund börjar han skruva på sig. Vi vinkar hej då. David försvinner på sin cykel.

– Vart skulle pappa? Ska han hem?

– Ja, säkert ska han det.

Sen hämtar jag en Julian som är helt upp-och-ner. Arg. Tvär. Vägrar prata med mig. Vägrar gå av bussen när det är dags. Smiter ifrån mig och skriker att han inte vill gå till tvättstugan om jag är där. Jag behåller mitt lugn och lämnar honom ifred ett tag. Frågar om han vill ha en kram och säger att jag älskar honom. Efter tvättstugan, uppe i lägenheten, bryter han ihop på hallgolvet och vi kramas en lång stund. Jag försöker förklara att jag inte kan läsa hans tankar och att det är viktigt att tala om vad man känner. Annars växer det klumpar i bröstet. Klumparna blir stenar. Och stenarna kan bli berg.

Min lilla älskade groda. Som har en storm därinne men som inte kan förstå varför.

2 reaktioner på ”En helt ovanlig söndag

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *