Whiplash

Från planeten Amsterdam till planeten Måndagkväll med barn, via planeten Jobbet. Jag var kameleont i ett tidigare liv misstänker jag. Eller så är jag inte människa alls utan en astronaut som svävar mellan himlakroppar i ett eget litet solsystem av tankar…

DiLeva-utsvävning. Ber om ursäkt för den. Jag var i Amsterdam, allt sånt kommer av sig självt… The Amsterdam Syndrome kallas det.

Men nu är jag inte där längre. Det var underbart och helt fantastic inuti såpbubblan. Vi reser bra ihop, jag och M. Som om jag inte visste det redan egentligen. Samma viljor åt samma håll, få kompromisser och inget tjafs. Och den främmande känslan av att hela världen och allvaret inte finns. Inte just där på ett café vid en kanal i en annan stad där turistbåtarna glider fram. Inte där på hotellrummet i skymningen med surrealistiska gardiner och annorlunda skarpa ljud från en gata någon annanstans som inte är hemma. Allvaret finns inte i solen på bänken på en bro invid en staty som jag aldrig mer kommer att hitta tillbaka till. Där finns bara skrattet åt ingenting. Det finns inget där som är på riktigt, ändå är allt så intensivt att jag kan se det igen om jag bara stänger ögonen.

Allt snurrade när planet lyfte upp i mörkret igår kväll. Där, när gravitationens lag var på väg att hävas, kom tårarna och det var inget jag kunde eller ville göra. Jag grät för jag ville inte att det skulle ta slut. Tiden gick för fort, trots att den stod stilla. Det kändes som att hela kroppen skulle implodera av allt som pågick där inne på en och samma gång.

Men den gjorde inte det.

Och nu har jag landat hårt i den andra världen. Pang. På planeten där man funderar på att köpa träningskort men inser att man inte behöver ha nån brådska med det när man släpar hem sammanlagt sju liter flytande färskvaror (ketchup ej inräknad, den är väl inte direkt flytande och inte heller en färskvara – men förjävla tung) och frukt och grönsaker och pålägg och bröd. Och två skitsura barn som inte accepterar en enda muta. På planeten där det hör till kulturen att man sysslar med utegympa, VAB-blanketter, städning och där alla invånare har stora djupa ringar under ögonen som stirrar tomt.

Krock. Aj. Stödkrage?

Det känns. Men det är värt alla krockar i universum att få leva i så olika dimensioner av livet.

… och få sväva långt långt bort, över fälten, över haven… bort och upp. Och se allt. Från en annan… från en annan… en annan… annanas…

Jag skojar, okej.

Typ…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *