Lycka. Happiness.

Igår var T-banan försenad och jag hade haft en helvetesmorgon med barnen. En morgon som hade dödat vem som helst. En morgon som, för ett år sen, hade resulterat i tvångströja och psykakut. En sådan morgon.

Den borde knäckt mig. Den borde fått mig att ge upp.

Det hände inte.

Istället tog jag den extra promenaden från T-banan med lugn i hjärtat. Sms:ade med knäpp kollega. Sms:ade med skön svåger och talade om att barnen gillar honom.

Och så. Där. På Birger Jarlsgatan, precis utanför Zita, så lyfte allt på en gång. Hela livet lyfte och jag kände bokstavligen hur gravitationen för en sekund faktiskt inte funkade för mig. Hela jag. En enda stor lycka. Tårarna trängde upp i ögonen (kan ha varit nåt slags resultat av att gravitationen var ur funktion tillfälligt), det vibrerade. Det snurrade. Jag fick stanna. Blunda. Andas och försöka förstå att det är mitt liv jag lever. Så mycket kärlek från så många. Så många människor som betyder så mycket. Sånt mirakel. Att jag får stå mitt i det. Kärlek. På bred front. Överallt. Och solen. Hösten. Så vackert. Så mycket. Allt. Liv. Ljus. Framtid. M. Jag. Vi finns.

Jag tror att jag, där och då, upplevde lycka i sin renaste form.

Jag har alltid drömt om att få vara tyngdlös.

Nu vet jag hur det är. För några sekunder.

Jag vet hur det är.

En reaktion på ”Lycka. Happiness.

  1. Visst ar det harligt????
    Bra att du tog vara pa det och valde att MARKA det. Nu minns du. Nu har du for alltid nagot att jamfora med. (Trodde du inte for prick ett ar sen va?) Urglad for din skull. Vill skala och garva med dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *