Ibland får jag panik och tänker att orden ska ta slut. Att det ska ta stopp en dag. Att jag inte har nåt mer att säga. Det är färdigt. Klart.

Om det händer har jag förlorat halva mig själv och hela mitt uttryckssätt. För jag har liksom inget annat att ta till, det är det här jag gör. Words. Det är det enda som funkat hela vägen. Som har hängt med, från barndomen, tonåren, universitetet. Språket och jag. Där blir det fanimig ingen skilsmässa.

Men så ibland funderar jag över vad som händer om jag tappar språket. Om jag inte får ur mig nåt. Eller blir tjatig (blir!!?, tänker en del av er nu…). Om jag ledsnar. Inte får till det. Får prestationsångest och lägger av. Lägger ner. Tappar idéerna och tankarna och inspirationen. Tappar sugen och drivet. Tappar bort mig. Ger upp.

Jag fick en sån dipp häromdagen och det kändes som att jag hade för små kläder på mig. Som att bara blotta tanken på idétorka fick mig att komma ur spår totalt. Som när man tappar takten på dansgolvet för en sekund. Man återfinner den snabbt, men plötsligt blir man medveten om musiken, rytmen och alla andra på dansgolvet. Transen är borta. Magin försvunnen. Den där sköna känslan av att man skiter i allt byts ut mot total medvetenhet.

Några minuter efter dippen var läget att annat. För jag insåg att jag har min hjärna. Den har jag alltid med mig. Och så länge jag har den och ögonen som ser och öronen som hör alla människor runtomkring mig, så kommer nya intryck alltid ge mig något att tänka på. Alltid något att tycka något om. Jag är en tyck-maskin. Jag kommer aldrig stanna. Jag kommer aldrig sluta.

Inte så länge jag lever i alla fall. Och kan typ knappa på ett tangentbord.  

Så jag kanske bara ska ta och skita i den där skräcken som paralyserar mig from time to time. Sen när bidrog egentligen skräck och rädslor till något positivt i livet?

Om vi inte pratar The Shining, of course.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: