Det befriande skrattet

Alltså mina barn. Dessa underbara, fantastiska, irriterande, krävande, otroliga, vansinniga ungar.

Ikväll skingrade de det tyngsta, utan att de ens visste om det. Bara genom att finnas till. Jag hämtade tidigt. Vi gick hem i lagom takt. Började bygga på vårt Rembrandt-hus som jag köpte till oss i Amsterdam (en modell i papper som bara kräver EN DEL vuxenhjälp…) men som vi inte hunnit påbörja. Jag lagade korvstroganoff. Alla åt. Jag var trött, men jag slutade tänka under någon timme i alla fall.

Sen kollade vi Vilse i Pannkakan och Det var en gång… (sjuttiotalister… ni vet vilken jag menar?). En viss rastlöshet infann sig och vi började flamsa. Pussning med blås. Robotlek med robot-röst med en plastväska på huvudet. Kittling med ”Ligg still nu! Inte skratta!”. Den är rolig. Roliga ord och i-språket.

Sen pyjamasflams. Byxor på armar och t-shirt på ben. Det blir ett perfekt hål för snoppen där då. Faktiskt, på riktigt väldigt skitkul.

Men sen gick klockan för fort. Jag försökte dämpa stämningen lite (den jag själv uppviglat) och pekade ut genom fönstret.

– Hörrni! TITTA! Titta där borta! Där går en gräns!

Julians skratt eskalerar om möjligt ännu mer. Vi ligger på golvet. Rufus fattar inte så mycket men skrattar han också och tittar ut genom fönstret. Julian och jag skrattar ännu mer.

Och jag tänker att det här är det jag behöver. Det ångestutdrivande skrattet. Det befriande ruset.

Mina barn. Mina livsgnistor. Jag älskar er.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *