Nåt slags svar

Jag fick ett par kommentarer på mitt inlägg igår. Det ledde till tankeverksamhet. Tack Malin. Tack Sara.

För det första; jag insåg hur bloggen går ut, runt och kommer tillbaka. Jag kände, hybris or not, hur det jag skriver inte bara är från mig till er. Det är också från er till mig. Det är mellan oss. Det är allt som är allmänmänskligt. Och plötsligt fick den en djupare mening för mig än den hittills haft.

Sen började jag tänka på det här med lycklig barndom. Vad är det? Är det att ha mat för dagen? Är det att inte bli slagen varje dag? Är det att ha det senaste Nintendot? Är det att få resa? Ha närvarande föräldrar? Få språket och att kunna uttrycka vad man tycker och tänker? Är det kärlek och inget mer?

Jag vet inte. Jag utgår från min egen barndom. Jag utgår från det jag vet. Jag utgår från det som sitter i min kropp.

För min egen del kan jag koka ner alla ”Vad-är-en-lycklig-barndom-egentligen?”-frågor till ett svar som (Nintendo eller inte) lyder; trygghet. Och i det ordet ligger för mig att som förälder kunna förmedla just det – en känsla av att inget hotar. Och jag är inte alltid kapabel till det när jag själv vacklar. Jag vacklar ekonomiskt, yrkesmässigt, personligt, självfötroendemässigt och i det jag utstrålar. Inte alltid. Men ibland. Och det är när jag vacklar som känslan av otillräcklighet kommer. Det handlar inte om materiella ting. Det handlar om framtid och det förflutna och hur det hade kunnat vara. Det handlar om den onda, ständigt återkommande dagdrömmen, där jag talar om för barnen att jag måste sälja torpet.

Då. När det händer, är jag ensammast i världen. Men sen kommer jag igen och vardagen vandrar på med makaroner, kompisar och små projekt. Tills nästa svacka och ett sportlov där vännerna på Facebook postar bilder från fjällenresorna som jag aldrig kommer kunna ge mina barn. Och då börjar jag, helt ofrivlligt, att gråta. Det är en hel värld där ute som jag aldrig kommer kunna ge dem för den världen är inte gjord för grupper med mindre antal än fyra. Jag är inte missunnsam. Aldrig. Aldrig. Det är bara så att jag inte kommer kunna ge dem det jag själv fick. Och det är så jävla bortskämt att gråta för nåt sånt, jag vet. Med allt jag har. Men jag kan inte låta bli. Det bara kommer.

Igår körde jag ner barnen till Trosa för att de ska få ett par dagar ledigt nu på lovet. Det blev sent. Jag låg mellan dem och läste för dem i sängen och jag låg kvar där istället för att gå ut till gästrummet på gården. I mitt gamla flickrum låg jag, med mina två söner tätt intill. Stirrade ut i mörkret och hörde hur mamma och pappa stängde av teven i sitt sovrum bredvid. De pratade lite. Sen började de skratta. Gapskratta. Fast lite sådär tyst, för att inte väcka oss.

Och den känslan som infinner sig i mig då. Tryggheten. Den totala. Tryggheten i att lyssna på två föräldrar som skrattar ihop. Värmen för att de gör sådana saker efter 40 år tillsammans. Och kylan för att när mina barn ligger och ska somna här om kvällarna, bara kan lyssna på tystnaden.

För det är bara jag här.

Det får mig att gråta.

Inte alltid. Men ibland.

11 reaktioner på ”Nåt slags svar

  1. Jag har försökt svara på det här flera gånger ikväll. Men jag börjar bara gråta varje gång. Kanske läge att lägga ner verksamheten för ikväll. Jag verkar ju helt sinnessvag för tillfället. Puss, älskade du! Nu börjar jag gråta igen.

    Det var väldigt väldigt fint skrivet.

  2. Ja, Emma har så rätt! Tryggheten ligger inte i att garanterat få ha kvar torpet eller att allt alltid ska vara likadant. Tryggheten ligger i att veta att vad som än händer så står du kvar vid deras sida. Att du inte ger upp dem för att de bråkar, skriker, är ledsna, snattar, snor en bil… Det är när man inte kan lita på att föräldrarna stannar om man själv inte lever upp till deras förväntningar som otryggheten infinner sig. Det är i alla fall min fasta uppfattning. Det materiella är helt oväsentligt.

  3. Har någon sagt till dig att du är väldigt klok?
    Att det du skriver går rakt in och är lätt att ta till sig?
    Att du alltid förmedlar en (eller flera) känslor i det du skriver?
    Förmodligen…
    Men jag säger det igen.

    Kram Angelica

  4. Sara; Jo. Så är det såklart. Trygghet är en massa saker. För mig är nog ändå en av dem att vissa saker består, att allting inte rycks upp gång på gång, särskilt inte just nu. I alla fall vissa saker. Och jag tror att vår vuxna syn på vad som är tryggt inte alltid är densamma som barnens. Och sen beror det givetvis också på barnet själv. J oroas fortfarande över att jag inte hade täckning på kortet den där gången, du minns. Sånt är viktigt för honom. Och för mig såklart, vilket påverkar honom. Men visst har du rätt – det allra allra viktigaste är att finnas där, forever.

    Nej. Jag tror inte jag ger mina barn en ond uppväxt. Eller jag vet att jag inte gör det. Det är bara orosmoment som kommer och går. Och jag kommer aldrig släppa – inte ens när de snor sin första bil.

    Angelica; Tack. Om man inte är snygg får man försöka vara klok 😉 Du säger fina saker. Kram till dig och hela familjen.

  5. Jo, du har så klart rätt i det. En viss materiell trygghet är såklart bra också, men det har vi ju faktiskt och rätt så mycket kan de lära sig att deala med. Mina barn har sett mitt kort utan täckning så många gånger, och det oroar inte mig så mycket, så det verkar inte oroa dem heller. Det beror ju lite på hur man själv reagerar också. Men det är inte min mening att vara nån besserwisser här. Jag vill bara vrida och vända lite på problemet, för jag tycker att det är väldigt intressant. Håller med föregående talare som säger att du är klok. Kram som fan!

    • Jag gillar att du vrider och vänder! Det är bra för mig. Och det är just min reaktion som är problemet här. Att jag känner mig otrygg och tappar kontroll syns, men jag har inte hittat nåt bra sätt att angripa det på i mig själv ännu. Jag blir bättre och bättre på det. Jag var en ganska nojig person en gång i tiden. Nu tror jag att allt ordnar sig. En väldigt smart kvinna jag känner har bla lärt mig att äta elefanten i små delar… Det är ett av de bästa råd jag fått. Men jag faller ibland in i att käka upp allt på en gång. Och då mår man illa. Givetvis.

      Kram och ni är underbara som stöttar! Det får mig att känna mig mindre ensam de här dagarna när tankarna är för många.

      • Att jag har funderat så mycket på de här sakerna beror givetvis på att jag är ett kluster av nojor själv. Och ganska dålig på att inte försöka sluka elefanten i en munsbit. Mitt mål är att gilla mig själv ändå. Svårt.

  6. Nar du blir J.K Rowling-rik kommer minnena av den har gnagande pengaoron gora att du fortsatter tanka pa andra mer and du tanker pa dig sjalv.
    ALLT irriterande skit i livet har pa nagot forunderligt satt nagot bra i bakfickan.

    • Ha ha ha! ”J.K Rowling-rik”. Jag är KÄR i dig! Och jag vet att du har rätt. Gällande irriterande skit, vill säga. Gärna om rikheten också… iofs…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *