Får jag lägga mig i?

Igår hamnade jag framför två intressant debatter på teve. Om skilsmässor. Eftersom jag inte läst boken ”Happy happy – en bok om skilsmässa” (än) borde jag säkert inte uttala mig, för det var bland annat det debatterna handlade om. Men om jag ändå lägger mig i…

På ena laget: de fortfarande gifta som tycker vi skiljer oss för lätt. På andra laget: de skilda kvinnorna. Slaget handlade om barnen. Vem tänker på dem? Är skilsmässan en egoboost? Ett sätt att slippa ansvar, att bara tänka på sitt eget bästa – inte barnens?

Först fick jag ont i magen av skuld (som kvinna är man marinerad i anpassning och måste bryta sig loss, men det är ett annat inlägg). Mina barn ser såklart inte en glad mamma, de ser två föräldrar som inte bor ihop. De ser otrygghet. Skuld, skuld, allt är mitt fel, usla jag. Hur kunde jag?

Ja. Hur kunde jag? Jag. För det var väl jag? Det är väl jag som ska må dåligt för att jag mår så bra? Kvinnan. Barnen. Det är väl kvinnans relation till barnen som alltid är central? Det är väl min relation till barnen vi snackar om?

En grönklädd tjej från KD tyckte att vi ger upp för lätt. Att vi vuxna inte tar vårt ansvar om vi skiljer oss. Hanne Kjöller undrade om allt bara handlade om att få uppmärksamhet, bekräftelse och om att få ligga, festa, resa, skratta. Själv satt jag och höll med åt alla håll och kände mig ömsom usel, ömsom förbannad.

Sen sov jag på saken. Och tränade på saken. Nu har jag tänkt hyfsat klart.

Jag älskar mina barn. Men jag älskar också mig själv. Är det fel? Är det motsägelsefullt? Är det fel att vilja leva ett bra liv? Vad signalerar jag till mina barn om jag nöjer mig med second best? Och känslorna – är det någon som tänkt på känslorna? Om han valde någon annan – ska jag, bara för att jag är kvinna, bära ens ett gram av skulden för att vi ”inte försökte”? Vi försökte, tro mig. Men om det inte går – har man givit upp för lätt? Den ständig frågan. Försökte ni verkligen? Gick ni i terapi? Nej, vi försökte inte. Vi gav upp på en gång. Va fan tror ni? Det var så sjukt skönt att skilja sig, det bästa jag gjort faktiskt. Let’s do it again sometime.

Tror den grönklädda KD-tjejen att det verkligen är så enkelt? Att livet funkar så?

Det handlar om ett subtilt förtryck och en bakåtsträvan utan dess like. Det är trångsynthet och oförmåga att se perspektiv. Ytterligare ett försök att klandra kvinnans viljor och önskningar. Jag tänker inte gå på det, den här gången.

Om vi breddar synen på familjen. Om vi går utanför kärnan och ser trygghet som något som kan röra sig utanför den heterosexuella tvåsamheten. Om vi gör nåt helt crazy och bestämmer oss för att skilsmässa inte är ett stigma. Om vi beslutar oss för att det handlar om något annat.

Vad händer då?

Vi kanske kan testa i alla fall för vi har inte mycket att förlora på det. Förmodligen bara massa att vinna. Inte minst för våra barns skull. Kanske är bakåtsträvarna de som ska bära den tyngsta skulden i det här? Vad lägger ni på mina barn, era jävlar?

Och som morsa. Jag försvann inte för att jag skilde mig. Jag finns.

Jag finns för mina barn.

Och jag röstar inte på KD.

4 reaktioner på ”Får jag lägga mig i?

  1. Åh, gud va skönt att jag inte såg den där debatten! För jag hade säkerligen gått upp i limningen!
    Håller med dig precis. Jag, med mina två skilsmässor bakom mig. ”Ge upp för lätt”?????? Hade någon sagt det till mig hade denne någon åkt på en propp!
    Utav en nära vän fick jag höra vad en gemensam bekant hade sagt när hon hörde om min andra skilsmässa: ”Jag tror Maria har lite väl höga krav på kärleken”. Jag höll naturligtvis på att smälla av när jag hörde detta! Men istället för att explodera i mikroskopiska atomer, slog det mig att den där kvinnan faktiskt hade helt rätt: ja, jag har faktiskt väldigt höga krav på mina kärleksrelationer! Men det står jag för! När det har börjat strula och när det har blivit grus i maskineriet har jag kämpat som ett djur för att försöka hitta lösningar på problemen. Jag har stångat pannan blodig för att försöka få till stånd en dialog, en kommunikation – men it takes two to tango, det bara är så. Om den andre i det fallet vägrar att erkänna att det ens finns ett problem, ja, hur ska man då hitta ett gemensamt språk, en gemensam lösning, en ömsesidig förståelse? Då är det kanske inte så underligt att var och en drar sig undan, att klyftan mellan parterna växer och växer… Gräl. Alternativt tystnader man kan skära i med kniv. Sådana stämningar känner barnen av, de blir i själva verket experter på dem – ofta helt absorberade av den där dallrande, råfuktiga kylan. Ständigt på helspänn.
    Det som är bäst för barnen måste inte alltid handla om att föräldrarna lever tillsammans. Något jag ofta har hört är att barn mår som föräldrarna gör. Ergo: mår föräldrarna bra (såväl gifta som skilda), så brukar allt som oftast även barnen göra det.
    Du finns verkligen för dina barn, Frida. Helt rätt. Och det ska du vara stolt över.
    kram som fan!

    • ”Höga krav”?!?! Kan krav vara låga? Det ligger inte i själva kravets natur om du frågar mig. Jag funderar mycket på det här just nu – skulden kontra friheten. Jag ska hitta en balans, det har jag bestämt. Men det kan nog ta ett tag… marinerad som man är.

      Kram som fan, Maria! Tillsammans grejar vi det.

  2. På releasefesten för boken berättade Sveland om vad en av de tio författarna som är med i boken skrivit. Hon skrev inte om sin egen skilsmässa utan om sina föräldrars, som hon såg som något positivt ända tills hon upptäckte vilken skuld hennes mamma utstrålade när hon berättade om skilsmässan för folk.

    Köp boken!

    P&k

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *