Två snabba uppvaknanden

Den senaste veckan har det skett två saker som fått mig att stämma av min egen bubbla mot den större världen (den ligger utanför min bubbla och består således av alla andra på jorden). Man måste göra det ibland, även om resultatet kan vara lite obehagligt.

Den första inträffade när jag satt på träningscykeln (eller hängde över styret och tänkte ”Det här är fan inte ett snyggt sätt att dö på”) och råkar fästa blicken på kvinnan i min ålder som springer på löpbandet framför. Jag ser på de röda siffrorna att hon sprungit där i över en timme nu. Hennes ben är som knotiga grenar i skogen. Axelbenen pekar ut från kroppen, som att de vill lämna moderskeppet. Skinkorna är inte skinkor. Det är insjunkna gropar. Käkbenet spänt. Kraniet synligt genom huden som mer liknar ett praktiskt avtorkbart material än levande vävnad.

Med en fettångest som kommer och går – när det är som värst upptar den all min vakna tid – så kan jag relatera. Jag kan så väl förstå hur det blev så där. Ändå vill jag bara gå fram och stänga av löpbandet, bära henne bort med mjuka armar och bara krama bort det. Krama henne rund igen. Krama tillbaka någon slags styrka i henne som gör att hon kunde lägga de där panikartade löpbandstimmarna på att leva. Sen vill jag bränna alla modetidningar och alla element som varit med och objektifierat något så personligt som en kropp. Hur kommer det sig att vi önskar forma och likrikta något som är så fantastiskt unikt som våra egna kroppar?

Uppvaknande ett – kanske jag borde använda min fettångest till något vettigare?

Andra uppvaknandet skedde precis nyss. Jag gick vilse och hamnade ensam i en villaförort. Den liksom slöt sig runt mig. Hur jag än gick mellan trädgårdar, gungställningar och carportar så sögs jag bara djupare och djupare in. I varannan trädgård hängde smakfulla lyktor på trädgrenarna. Avskalade cylinderformade lampskärmar i varenda fönster. Gasolgrillarna står som små ufon i varenda trädgård – ju större ufo, desto maktfullare och mer framgångsrik galax? Det knastrar i skyddsplasten över renoveringsprojekten när ännu ett snöfall drar igång. Stilla ligger snön som ett filter och döljer. Jag möter några stavgångare, söndagsjoggare, en farsa som packar bakluckan med skridskor. Mitt hår blir blötare och blötare och jag gör allt för att hitta en utväg. Jag längtar på riktigt hem.

Då hajar jag plötsligt hur bra det var att jag hamnade där. Jag har precis testat min tes. Stämt av min bubbla mot verkligheten. Jag får fortfarande panik av villaområden och föredrar en trång jävla tvåa i Årsta, hur sjukt den än kan låta. Jag skräms av den där gasolgrillsupprustningen. Jag skräms av att mänskligheten funkar så. Jag raljerar, jag vet, men jag vill bara inte ha det där.

Två snabba reality checks senare – man har det fan inte så tokigt ändå. Sa hon och klämde i sig en halv påse Polly.

Och nu kommer den. Nu. Nu är den här.

Fettångesten…

… och kanske att det vore rätt praktiskt med en gasolgrill ändå?

3 reaktioner på ”Två snabba uppvaknanden

  1. Om jag far din halva pase Polly sa kan du fa min (6 ganger anvanda) treadmill som star pa balkongen. Mina knaskalar tillater tyvarr inget spring.

  2. Men tänk om man kunde få ha ett villaområde fullt med kompisar, ett område där de som ville klippa gräset gjorde det och de andra gav fan i det. Där man kunde ta med sitt spett till den som gillar att sköta en grill ibland, men skita i att köpa en egen, eftersom man ändå inte gillar att äta ute eftersom det är så mycket getingar. Jag kan helt relatera till din villaområdesångest men kan samtidigt inte finna mig tillrätta i förortslägenhetslivet. Fettångesten är jag också bekant med, men den får vi fan släppa nu. Svårt att komma till ro, men jag tror att det är dags och att vi närmar oss det rätta läget.

    Håller på och läser ikapp på bloggen, om du undrar…

    • Ett sånt villaområde kan jag tänka mig! På sin höjd. Men i övrigt gjorde skilsmässan faktiskt att jag fullt ut släppte mina gamla ideal där hus ingick som en självklarhet. Jag har funnit mig till rätta, men jag tror att jag kan – som med så många saker – tacka torpet för det. Det är pusselbiten som funkar ihop med förorten. Yin och yang. Årsta/Vingåker.

      Och fettet. Ja. Det går bättre och bättre. Det är nog åldern. Jag har nog en kris som är på utdöende. Varför den är på väg bort får vi ta på balkongen… <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *