Att längta efter en del av sig själv

Jag gillar att prata om döden. Jag gillar att påminnas om att inget är evigt. Det får mig att kicka igång det som är nu. Inte missa. Njuta, äga, uppleva, besluta, känna, vara. Existera. Extra allt. Nu på en gång. Tanken på evigt liv gör mig panikslagen. Förgängligheten gör allting livsviktigt.

För en tid sen pratade jag med en god vän som mist sin pappa. En älskad person var borta. Och jag hör mig själv säga ”När någon dör handlar nog sorgen lika mycket om att förlora en människa, som att man sörjer att den man själv blev i den relationer faktiskt upphöra att existera”. Efteråt tänkte jag ”Jävlar vad klokt sagt!”.

Och ju mer jag tänker på det, desto rimligare känns det. Jag sörjer min farmor lika mycket som jag sörjer den person jag blev tillsammans med henne. Ingen annan kan längre framkalla den människan. Ingen. Hon – den delen av mitt jag – har upphört att existera.

Sorg.

Nu har jag varit utan ungarna i två veckor. Återstår en och en halv till. Ett sadistiskt rekord. Och jag börjar sakna den jag blir tillsammans med dem. Jag saknar dem. Och jag saknar morsan i mig. Jag längtar efter dem och efter den delen av mig själv som bara finns när de är i närheten.

Men jag trivs också. Jag och M på landet. Vi pratar, lagar mat, läser, ligger i gräset, dricker kaffe, tränar, kramas. Cirkulerar omkring i varandras världar och utanför.

Vi är inte döda.

Vi lever och existerar.

Men inte för evigt.

2 reaktioner på ”Att längta efter en del av sig själv

    • Puss fina. Hade missat din kommentar i mitt bloggmörker. Varje gång jag återvänder blir jag så sorgligt fascinerad över hur mycket jag saknar den jag blir när jag skriver.

      Tack för fina ord. Betyder så mycket. Så mycket. Och jag menar det. Ord för ord. Puss!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *