Det du inte säger

Två veckor som gått. Livet som är indelat i perioder. Två veckor ena, två veckor andra. Jag vänjer mig inte. Nyss var de här, nu – inte. I morse gjorde jag leverpastejsmackor och hällde upp mjölk. Nu kom jag hem till en tyst ljusslinga i köket. Visserligen vacker, men ändå väldigt… död.

Fjorton dagar av skratt och tyngd. Energi och trötthet, sida vid sida.

Vi jobbar mycket med trötthet i den här lilla familjen, sömnproblem since… forever. Sen han föddes för snart elva år sen har det pågått. Den paniska rädslan för att somna har alltid funnits där. Sova. Aldrig förenat med paus eller  avkoppling. Alltid en kamp. Jag har hört att jag var likadan som barn. Nu sover jag överallt och var som helst och har inga krav på bekvämlighet. Gissningsvis en ren överlevnadspryl.

Han är inte där än. Han har en kamp. Ett inre krig.

Jag håller om. Ligger bredvid. Blir galen. Blir tokig. Lugnar ner mig. Tar beslut. Håller fast vid dem. I säkert fyra minuter. Blir galen igen. Håller om. Säger förlåt. Är pedagogisk. Är klok. Blir gråtfärdig. Kommer tillbaka. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir… är…

… mänsklig?

Och ligger där. Håller om en liten stor skakande kropp som jag älskar skiten ur. Stryker över ett spikrakt hår, en lugg som hela tiden faller ner mot madrassen. En benig axel. En nacke. Som jag pussar och gräver mig in i. Min nacke. Den är min.

– Jag vill inte säga vad det är eller hur jag tänker… Du kommer bara blir orolig, mamma.

Nu har kampen blivit min. Nu är den min. Och jag kramar så hårt jag har möjlighet att göra.

Han vill inte prata med mig och jag vill skrika. Jag vill ropa på min mamma. Hjälp mig! Jag har inga ord. Hur gör man? Hur gör ni andra? Här är vi, båda två, så fysiskt nära och jag… vet… inte… vad… jag… ska… säga.

Ett djupt, djupt andetag som suger in hela universum och vardagen – på samma gång. Vi tittar på varandra. Hans tårar trillar. Snyftningarna. De kommer tre och tre.

Jag ser in i de där ögonen som är så lika mina. De där ögonen som lär mig så mycket, som lär mig att se ungen i mig själv och min unge som är på väg att bli stor. Här ligger jag och ser mig själv på distans och honom som han är här och nu.

Svaret.

– Älskling. Det du säger kan inte oroa mig. Det du säger blir något jag kan försöka göra något åt. Tillsammans kan vi försöka lösa det. Det är det du INTE säger som gör mig orolig. Kom ihåg det. Så kommer det alltid vara. Så prata.

Och vi pratade.

Om döden. Om alltings meningslöshet. Och meningsfullhet. Om hur svårt det är och hur enkelt det kan vara. Rymden, storheten, litenheten, ensamheten. Det vi vet och det vi inte har en aning om. Om kärleken och smärtan och bergochdalbanan.

Klockan slog kanske 01.00. Kanske 02.00. Vad vet jag.

Och jag tänker att det är så med allt.

Klockan slår. Och det vi inte säger är det som oroar mest av allt.

Sen tänker jag att jag aldrig tänker hålla käften.

Men det sista jag tänker innan jag (kanske) kan somna vid trerycket är att jag älskar honom.

Varenda cell i mig älskar varenda cell i honom. Så starkt som en urkraft och ett naturfenomen.

Så enkelt.

Vissa saker är enkla.

Tack gode någonslagsöverkraft – vissa saker är så sjukt enkla.

 

4 reaktioner på ”Det du inte säger

  1. Tårarna rinner här på Roslagsbanan. Jag hoppas jag förmår min son att kunna prata med mig om allt. Både det som lyfter och tynger honom. Måtte jag nå dit! Måtte jag få honom att prata fritt och inte oroa sig för mina känslor. Precis som du lyckats med här. Frida, slut aldrig prata. Och sluta aldrig skriva. Kärlek och puss

    • Älskade du. Dina ord värmer. Det är inte lätt, det här med föräldraskap. Jag förstår och inser att det kommer en tid (vi är på väg dit?) när han kommer vända mig ryggen helt. När jag inte blir insläppt alls. Så ska det vara när man växer isär. Men förhoppningsvis läggs någon slags grund nu. Kanske byggs ett kroppsminne i känslan av att ligga tätt tillsammans och prata om saker som gör själen, för stunden, lite lättare. Ett kroppsminne att söka sig tillbaka till efter tonårskaoset som drar förbi. Kram och puss och tack för att du läser. Vad är olästa ord? Bara sorgliga.

  2. Tack Frida! Vilken vacker text. Jag är inte där än. Men jag har fyra barn, 7 år och yngre. Ibland räcker jag till, når fram, tillåter mig älskas omkull av mina barn. Andra dagar känns det mest bara som ett kaos där jag känner pressen att veta bäst, leda, och den pressen är outhärdligt svårt att jobba med. Med kärlek går det lätt. Det är så oerhört viktigt att prata. Alltid. Det blir så oerhört stort och tungt inombords, utsläppt och delat kan man få både perspektiv och allt lättar. Tack för att du skriver.

    • Lisa! Det är nog sånt här som räddar och lyfter mig så många gånger – att vi är fler som har pressen, kärleken, kampen och allt det underbara vid sidan om ansvaret och det det bottenlöst svåra. Vi är många som vet och förstår och känner oss små. När det syns blir det på nåt vis så mycket lättare. Dina ord värmer ända in. Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *