Nuförtiden använder jag mest den där emojin som tittar mellan fingrarna med ena ögat. Den summerar läget så väldigt på pricken. Hela dagarna går ut på att göra saker som jag bara nästan vill vara med om. Jag skickar konstiga mail, säger ja till saker som i princip är omöjliga, arrangerar tillställningar och bjuder in till händelser som bara är till hälften genomtänkta, om ens det.
Hade jag fortfarande gått på kontroller hos BVC-sköterskan hade min utvecklingskurva förmodligen varit långt över genomsnittet. Jag hade fan byggt själva lådan man ska lägga klotsarna i och därefter slöjdat kuberna och trekanterna som ska passas i hålen. På frågan om jag kunde sätta samman fyrordsmeningar hade jag reciterat Dante och kanske en dikt av Malmsten.
Kan man få för mycket utveckling?
Efter att ha suttit i en och samma bok-kokong i nästan två år, har jag klivit ut och blivit en sån där sjuhelvetes trollslända från urtiden med ett vingspann på nån dryg meter. En som vinglar hit och dit i vinden med en tunn bräcklig kropp i mitten och en mycket, mycket liten hjärna.
Otroligt liten hjärna. Som en knappnål.
Påbörja en författarutbildning på heltid, hoppa på (och bli störtförälskad i!) en kurs i poetisk research med nya skrivsystrar, starta förlag, paketera böcker, starta nya kreativa samarbeten, byta vinkel på egna skrivworkshops, arrangera bokreleaser i fysisk och digital form….
Va?
Jag hinner inte ens ha höstmörkerångest. Hinner inte gnälla, klaga eller analysera sönder alla mina relationer och min barndom. Jag bara vinglar vidare, bort över Gullmarsplan och Årstaviken, in över Gamla stan, en sväng över Skeppsholmen, Djurgården och Nordiska och älgarna på Skansen.
Perfekt upplägg för en höst faktiskt, när jag tänker efter (om man räknar bort psykbryten).
Det händer att jag längtar tillbaka till min skrivkokong där hjärnan är stor igen, där orden rinner ur fingrarna och jag är säker på vad som är rätt och fel. Där bestämmer jag allt. Där är jag gudinnan.
Men var sak har sin tid.
Just nu är det tid för kaos. Tid för snurrande nätter och hisnande tankar.
Det är tid för osäkra vingar, tid att flyga högt.
Över Gullmars. Över Årstaviken.
Över allt det jag inte trodde var möjligt.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer