Vi vaknade rätt lagom imorse. Istället för att ta en kaffe på stående fot samtidigt som klädframläggning, tandborstning och diskmaskinsurplockning så testade jag att sätta mig ner vid frukostbordet. Med all denna frigjorda tid hann jag också öppna tidningen Buffé som kom från ICA igår. Bläddrade lite och började läsa ett reportage som jag först trodde var ironi, men som långsamt visade sig faktiskt vara på allvar.
Det handlade om kärnfamiljen The Präktos. Som lagade mat ihop varje dag. Sönerna, 8 och 13 år, hjälpte så gärna till i skapelseprocessen av den väl genomtänkta maten. Alla ler kraftfullt på bilderna och tycker att det är skitroligt att skära näringsrika rotfrukter i meningslösa små kuber. De lagar mat ihop varje dag, hela familjen Präkto. Det blir så fin sammanhållning och barnen älskar att vara delaktiga. Som en liten bonus får barnen också mer veckopeng för att de slutat med godis under en tremånadersperiod. Egentligen ville 13-åringen ha ännu fler månader, men präktomamman tyckte att det räckte med tre månader. Till att börja med. Som rutin brukar präktopappan och präktomamman också låta barnen äta lite grönsaker när de barnarbetar – lite krispiga grönsaker med dip.
What the fuck! Varför lägger ni sånt här skit i min brevlåda? Jag fick ett utbrott.
– Vad fan är det här!? Finns den här familjen? Finns de här barnen?
Jag började läsa högt tills Julian låg på golvet i skrattkonvulsioner.
Sen gick vi igenom vår bekantskapskrets och konstaterade att väldigt få skulle kunna leva upp till familjen Präkto. Ensamstående – går bort. Folk som jobbar nattskift – går bort. Folk som jobbar kväll – går bort. Folk som jobbar normala arbetstider – går bort. Folk som jobbar i en annan stad några dagar i veckan – går bort. Folk somöverhuvudtaget har nåt annat att styra upp än mat – går bort.
Det vill säga; folk som finns på riktigt – går bort.
Vi enades om att reportaget ska klippas ut och sättas upp på kylen som ett skräckexempel. En varningsklocka – don’t go there. Det här är inte familjenormen i vårt land 2011. Eller rättare sagt; det ÄR normen som vi aldrig kan eller vill, leva upp till.
Innan vi gick ut genom dörren kom ämnet upp igen.
– Mamma, vad sa du nu igen att du gjorde när du var 13 år?
– Ja, inte skar jag tomater med mormor och morfar i alla fall. Jag cyklade, busringde i telefonen, pallade äpplen, åt godis och lekte med mina polare. Jag var väl galen. Som barn ska vara.
Sen gick vi till skolan, jag och mina galna, opräktiga barn.
Köp Efter Morris här:
Jaha, fortsättning följer. Storyn slutatade visst inte där. Jag åker och hämtar stora killen på bandyn. När han går in i köket och ser och känner lukten av goda bullar utbrister han.
– Har mormor varit här. Jag svarar nej, varför undrar du det?
-Men det är ju någon som varit här och bakat bullar.
Präktomorsa, njaää. Jag måste nog jobba på den,,
Nästa gång; frysta från ICA som värms upp. Så kan du ta ett bad så länge eller surfa på några sköna sajter. Det kommer att lukta bullar, du är harmonisk och ungarna behöver inte få veta sanningen förrän de blir myndiga.
Repotage.funkar den här?..Jag försökte mig faktiskt på att vara en präktomamma nu i eftermiddags. Kom på den briljanta ideen att baka bullar med sonen. Okej, jag vet ju hur det slutar men det kanske går den här gången. Degen går ju jättefint att göra. Loke står och knådar. Efter ett tag när han fått ihop den så ropar han -Titta mamma. -Jaha, oj vad fina, säger jag. Degen har blivit två stora silikonbröst typ E-kupa. Okej, degen står på jäsning. Loke kommer på att han ska på hockeyträning och pappa står och tutar utanför och ska hämta. Jag ska baka själv alltså. Men när jag ska kavla ut silikonarna så har jag ingen brödkavel. Den blev kvar hos exet. Fan också, men hittar en vas som ser stabil ut. Den funkade faktiskt. Man tager vad man haver liksom. Efter halva degen funderar jag på att slänga resten. Tålamodet fungerar ju de första 30 bullarna men sen,,,,Men jag tog mig i kragen och bet ihop. Sen hittade jag ingen pensel att smeta ut ägget med på bullarna. Men det funkade ju att hälla ut lite skvättar här och där och smeta ut med sked. Köket liknar nu bombade Beirut. Resultatet..en bränd plåt bara, köket i kaos, jag nermjölad, goda bullar, glada barn när dem kommer hem. Nu dröjer det ett halvår innan det bakas bullar och det är dags att leka präktomorsa igen.
HA HA HA HA! Du är helt underbar! HA HA HA!
Herregud Frida vad jag skrattade. Du är ju bäst. Jag tycker Buffe ska göra en kontringsrepotage med dig mot familjen präkto. Så här är det i det riktiga livet era jävlar.. Vilken rätt har familjen präkto att försköna och förljuga den riktiga verkligheten! Och vilket liv är roligast, om barnet själv får välja…
HA HA HA! Nu garvar JAG kan jag säga! Helt underbart! Det reportaget vill jag verkligen se.
“Frida klipper av hörnbiten på en påse med ICAS djupfrysta köttbullar, med van hand.
– Ibland låter jag fyråringen skära gurka men blir så jävla less på att servera EN gurka i fyra bitar så numera gör jag allt för att avleda honom med teve eller dataspel.”
Den här bilden kan jag leva länge på. Tack, Fia.
Och sen vill man göra något liknande på inredningstema också. “Mamma Opräkto lyfter på matthörnet och sopar in kaksmulor och dammråttor så att de inte syns. Köksskåpens träimitation flagar i kanterna och luckknopparna är fästa med silvertejp. Mamma Opräkto lägger upp fötterna på köksbordet från Ikea, tänder en cigg och börjar berätta om sitt förflutna som graffitiartist.”
Jag har alltid undrat vem som LÄSER Buffé. Själv river jag bara ut de godaste recepten men lagar dem aldrig.
Tiina Opräkto at your service! Gör allt för att leva upp till den där sjukt galna bilden varje helg då vi KANSKE och MÖJLIGEN kan ha tid med det. Men varje helg går vi bet och varje helg får jag en klump i halsen för att jag misslyckats, en gång till, att ge mina barn ett prettoliv. Sjukt. Galet. Idioti.
Det var liksom som om jag drogs till det där reportaget. Jag vara bara tvungen att läsa. Lite som en freakshow, man kan liksom inte låta bli att kolla.
Nej. Curse you, präktighet. Jag skulle så gärna träffa Viktor och hans bror från reportaget lite senare i livet och snacka lite med dem om sin perfekta uppväxt. Jag gissar att de kanske inte hackar tomat längre. Utan typ datorer eller ännu värre… små söta kattungar.
Kram på dig!