Så är snart veckan till ända. Imorgon kl. 17.00 tar fadern över. Min själ har redan börjat preparera för att klara det. Mina fina barn. Att sakna dem är… tungt.  Just idag har jag inga bättre ord för den saknaden.  

Vi inledde helgen starkt med att Rufus drack min avec. Sen ökade vi idag. Julian klippte av stora delar av sitt hår precis innan vi skulle gå på kalas på eftermiddagen. Fråga mig inte varför. Och Rufus störtade nerför trappan på väg hem och slog huvudet i källardörren så hårt att jag tog fram mobilen och började slå 112… Men efter ett löfte om att få smaka på Julians kinderägg efter middagen så återgick allt till det normala.

Det blir tydligt, när man går mot slutet av en sådan här hektiskt vecka, hur mycket av min energi som tidigare gick åt till att bearbeta den taskiga relationen jag levde i. Trots att jag klagar. Och är trött. Och tycker att livet är jävligt orättvist, så skulle jag inte vilja byta tillbaka. Faktiskt inte. Jag orkar mer. Det bara är så. Saker som tidigare var stora issues blir små små bubblor som spricker rätt snabbt. Det mesta går att lösa och mitt sätt att göra det är inte sämre än någon annans. Det kanske till och med är så att mitt sätt kan funka rätt bra om man slipper den där blicken och den där sucken och den där känslan av att vara iakttagen av någon som sitter inne på svaret till allt. Det gjorde han givetvis inte. Men jag var för svag för att se det.

Vi hade helt enkelt bara väldigt olika svar på samma frågor. Väldigt olika.

Så. Nåt gör jag rätt i alla fall. För ikväll fick jag höra det. En liten god-natt-viskning från en liten sjuårig mun, in i ett trettioåttaårigt öra.

– Mamma… Jag älskar dig. Du är världens bästa mamma…

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: